Den du minst anade [SV]

Erica...
Jag har redan gått igenom min sådana period. Den började förra sommaren. Och ännu är den inte slut. Och jag har en känsla av att min period kommer att vara lång. På gränsen till extrem. Hur som helst, så jag vet på ett ungefär vad det är du går igenom.
Jag... Blev så glad över att detta problem med en dyster period även drabbar andra. Okej, jag känner till det här med depressioner, men detta känns inte riktigt som samma sak. Man går runt och tänker, b.la på vad man förlorar. Ibland vill man bara försvinna från jordens yta.
Jag vet inte hur det är för dig, men såhär är det är i alla fall för mig.

Jag tycker att du gör helt rätt i att sjukskriva dig, för du förtjänar det. Den här perioden är aldrig rolig, så lycka till. Med allt.

P.S Om någon undrar något så tar jag det gärna via ugglepost. D.S

Är det en Fanfictinon, isf börjar den på Hogwarts?

du har kreativiteten inom dig det märks!

Jag kan skicka en uggla lite senare så kanske vi båda kan tala ut lite ^^ ♥


Ja, det är en fanfiction. En liten. Jag behövde bara få ut mina känslor på något sett och samtidigt inte tänka.
Det där lät konstigt. Men så var det ^^
Vad menar du med att den börjar på Hogwarts? Den utspelar sig på Hogwarts och ja ^^

Okidoki.

erica Potter - Take your time!! oki??!! You know where you can find me ..... ♥

Erica, ta din tid. Låter som om du gått igenom eller går igenom, en svår tid och du ska vet att jag alltid finns där om du behöver prata ♥

Just so you know, I'll wait until you are ready.

Always♥

om du vill prata finns jag åxå här ♥
och absolut ta den tid du behöver!

Okej, nu ska jag försöka förklara mig.
Jag har inte mått bra på hela sommaren. Jag har bara haft det jobbig och ja. Det är inte bra än. Men jag tog mod till mig och skrev ett kapitel hur ont det än gör i mig nu och även att de dumma tårarna rinner.
Jag älskar att skriva.
Men när jag gör det är det inte själva skrivandet som är det viktiga. Det är allt tänkande bakom. Alla timmar av planering, alla timmar av musik som strömmar genom mina öron, alla timmar framför mitt ritblock. Jag vill inte ens veta hur många porträtt av Alice, Harry eller Elliot jag försökt mig på.
Jag vill inte veta hur många timmar av skrivande, suddande, letade efter bilder, tänkande och målande som har gått åt till den här fanfictionen. Men en sak som är säker är att jag lägger ner minst mellan tre och fyra timmar varje dag på den här fanfictionen. Och då är största delen av tiden tänkande eller målande. Häromdagen satt jag i sex timmar och försökte rita av Alice.
Jag försöker inte få det här att låta imponerade. Eller för att skryta eller någonting. Jag vill bara att ni saka veta att jag tar den här fanfictonen på största allvar.

Skolan börjar på måndag för mig.
Jag vet inte hur högstadiet blir.
Antagligen väldigt mycket pluggande. Jag vill komma ut därifrån med toppbetyg. Jag vill kunna välja helt vilken linje jag ska gå på gymnasiet för att sedan fortsätta plugga.
Jag får se hur mycket tid jag kommer ha för datorn och för att föra in mina känslor på worddokumentet. Två eller tre kapitel kvar på Alice perspektiv, sedan kör vi igång med Harrys eller vad säger ni?

Detta kapitel är baserat på en massa saker. Men mest av allt så är det baserat på Alburn Road. Lyssna på den. Den är fin. texten. Jag tänkte direkt på Alice och Harry.
Aja, här kommer det. Men skakiga ben och darriga fingrar så kommer kapitlet.

~

Kapitel 32. Please, remember me.
Fred var borta. Han var borta. Jag kände hur mina tårar började rinna ner för kinderna igen när jag sjönk ner bredvid hans kropp. Percy såg ut som han blivit galen. Han skakade om sin bror, halvt skrek och halvt grät. Ron satt och höll Freds huvud i sitt knä och försökte få kontakt med de stirrande ögonen innan han snyftandes slöt dem.
Hermione sjönk ner mellan bröderna och tog Rons hand. Även hennes tårar rann.
Jag vände mig om och såg på ’Pojken som överlevde’. Han stod bara och såg ner på liket. Hans sorg sågs inte i tårarna, de sågs i ögonen. Jag kände hur min mage vändes ut och in när jag såg smärtan i hans ögon och hela jag ville ingenting annat i världen just då än att någon skulle komma och säga att allting var ett skämt. Hela mitt liv. Voldemort existeriade inte, vi var inte mitt uppe i ett krig. Jag ville bara att allting skulle ta slut. Just i det ögonblicket hördes Mörkrets Herres röst så högt att hela slottet skakade.
”Ni har många skadade, många döda. Mina dödsätare är fler än era kämpar. Jag drar dem tillbaka nu så ni får chans att ta hand om de skadade och föra undan liken. Men bara på ett villkor. Ge mig Harry Potter, så ska jag skona era liv, era syskon och era barn. Ge mig Potter och jag avbryter striden. Ni har en timma på er, om jag inte har Harry Potter i mitt våld då så skickar jag in dödsätarna i slottet igen och alla som står i vägen för att skydda Harry Potter kommer att dödas tillsammans med sin familj. En timma.”
Jag mötte Harrys ögon när rösten som skakat hela mitt inre upphörde. Hans ögon såg mer och mer plågade ut för varje sekund och en ny svärm av tårar tog fart i dem. Jag bröt ögonkontakten.
”Alice?” viskade Hermione. Jag mötte hennes ögon. ”Du vet vad du måste göra.”
Jag nickade och knappt viskade ett ”Vi ses om en stund.” till henne och Ron innan jag reste mig långsamt upp med en sista blick på Fred Weasley innan jag gjorde en helomvändning och började gå mot Harry Potter. Jag stannade inte när jag mötte honom utan tog tag i hans handled och började gå genom korridoren på jakt efter ett någorlunda oskadat klassrum.
Jag drog in honom i det som en gång hade varit vår sal för Försvar mot Svartkonster. Hermione och jag hade pratat bara några dagar innan slutstriden bröt ut och vi hade bestämt att om det fanns möjlighet skulle jag dra in Harry i ett klassrum och säga precis allting som jag ville. Vi hade inte berättat det för honom för han skulle ha tyckt att vi kunde ha gjort det innan och sedan skulle det inte bli något av det.
Vi hade också bestämt tillsammans att vi inte skulle säga någonting till någon om att Harry måste dö. Inte till McGonagall, inte till Mrs. Weasley, inte till Ginny, inte till Lupin. Inte till någon. Han stod där framför mig och verkade ha fattat precis varför jag dragit iväg med honom. Det var ett avsked. Det var nu jag skulle berätta för honom hur mycket jag älskade honom. Jag vet inte hur länge vi stod där och tittade in i varandras ögon innan han viskade med bruten röst.
”Snälla, kom ihåg mig.” hans gröna ögon yttryckte en sorg som jag inte kan beskriva med ord. De var rädda, förtvivlande, sorgsna… det gjorde ont i honom.
”Hur ska jag någonsin kunna glömma?” viskade jag tillbaka när mina ögon på nytt svämmade över av tårar och gjorde mig blind. Han bet sig i läppen och bröt ögonkontakten.
”Tänk på mig ibland bara… när du träffar någon annan. Någon som är bättre än vad jag var. Någon som förtjänar dig. Någon som inte bara gör dig illa hela tiden. Det tusen andra personer i världen som är mer värd dig än vad jag är…” han vände sig om och var på väg att gå ut ur rummet men jag stoppade honom. Kunde han inte se att hela jag värkte av smärta? Kunde han inte se att när han tryckte ner sig själv gjorde han illa mig? Hur kunde han stå och säga att han inte var värd mig? Jag tryckte irriterat tillbaka den nya svärm av tårar som steg upp i mina ögon. Jag samlade mig.
”Jag bryr mig inte hur många människor det finns i världen. Jag vill ha dig. Punk och slut.” rösten som talade var inte min egen. Det var tjock och konstig efter allt gråtande.
”Alice… jag… älskar dig. Om det är till den minsta tröst så vill jag att du ska veta att det sista jag kommer att tänka på innan… jag dör… kommer vara du.” Jag klarade inte att se honom sådär länge så jag gick ett halvt steg fram så att våra tår stödde emot varandra innan jag såg upp på honom ytterligare en gång. Solnedgångens strålar lyste in genom fönstret och lekte i hans svarta hår. Hans gröna ögon. De ögonen jag älskade.
Han kysste mig.
En försiktig, trevande, mjuk och varm kyss blandad med salta tårar. Jag virade armarna runt hans hals och fick en känsla av att jag aldrig mera skulle släppa honom och kanske… kanske tänkte han i samma banor som jag när han i sin tur placerade sina armar runt min midja och drog mig om möjlig ännu närmare. Jag ville ju ha honom. Jag ville ha honom hos mig nu och för alltid. Jag skulle aldrig kunna glömma hans kyssar, hans leende, hans skratt, hans kramar. Harry-kramar. De där kramarna som jag alltid älskat redan innan jag insåg att jag var kär i honom. Jag behövde honom. Han hade varit mitt allt sedan Elliot dog. Vem skulle jag nu förlita mig på när båda var borta? Jag kände hur tårarna rann värre än någonsin under kvällen. Han avslutade den underbara kyssen. Jag hade fortfarande mina ögonlock slutna när han kysste bort tårarna från mina kinder och ögonfransar.
”Jag älskar dig, Harry James Potter.” viskade jag när jag slog upp blicken och mötte den smaragdgröna irisen.
Han flyttade ner sin hand till min egen ficka och drog upp den lilla påsen med ädelstenarna jag fått av Dumbledore. Han öppnade den försiktigt och tog upp någonting ur sin egen ficka.
Jag identifierade det som en kvick men var inte helt säker för innan jag han se efter hade saken fallit ner i tygpåsen och Potter stoppade tillbaka den i min ficka.
Han svarade inte på min förvånade blick förrän han hade lagt sina armar sunt mig igen och kysst mig försiktigt.
”Kvicken jag fångade under min första quidditchmatch.” viskade han och kysste mig igen. ”Jag vill att den ska symbolisera hopp. För vad du än gör, ge inte upp hoppet, Alice Isabella Hamilton.” En till kyss, lite länge än den föregånga. ”Ron har svärdet. Jag älskar dig.”
Med dem orden släppte han taget om mig, såg in i mina ögon en sista gång innan jag slog ner blicken. De sista jag ville se av honom var ögonen. Och så skulle det bli. Jag såg inte upp när jag hörde hans steg mot stengolvet i klassrummet och jag visste faktiskt inte om jag levde eller var död när dörren slogs igen. Om jag bara hade haft alla timmar av mitt liv i mina händer. Vi skulle kunna ha haft flera månader, kanske till och med år tillsammans. Nu var det för sent. Pojken jag älskade gick mot sin död. Välkomnade den med öppna armar.
Handen gled försiktigt ner i fickan och drog upp typpåsen med kvicken och ädelstenarna. Jag tog upp den lilla guldfärgade bollen och vingarna började slå sakta.
Harry hade fångat kvicken med munnen under sin första match. Jag tryckte mina läppar försiktigt mot den gyllene bollen och fyra ord uppenbarade sig.
Jag älskar dig, Alice

~

Så, nu ska vi köra en liten lek.
Ni ska få en jättefin frågemall att svara efter - detta är frivilligt

1. Gillar du att få med extramatrial till saker?
2. Hade du tänkt att läsa fanfictionen i Harry Potters perspektiv?
3. *övrig kommentar till kapitlet, gillar konstruktiv kritik*

Jag älskar er. Jag hoppas ni verkligen vet det. ♥