Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Om du inte skriver mer nu så....somnar jag inte!

Jättebra!

”Är du klar snart?” hördes det dovt från under täcket där Draco låg. ”Jag håller på att dö av värmeslag här!”

Jag älskar den delen. Seriöst, älskar hur gullig Draco är i den här fanficen. Du är superbra på att skriva, du har en framtid inom detta!

Gaaah! Blir asglad över era kommentarer! ♥

Här är nästa kapitel! Hoppas ni gillar och förstår det!


Kapitel 30 (30? jag var väll på 20 nyss?)


Draco


Jullovet förflöt och tog slut alldeles för fort. Vardagen satte igång igen och Hermione och Draco fick mindre tid tillsammans. Läxberget växte sig allt högre och Draco var tvungen att fixa med borttrollningsskåpet… Det kändes som att han inte kom någonstans, det kanske finns något annat sätt att slutföra uppdraget. Första försöket hade inte varit särskilt lyckat, han hade lyckats förhäxa fel person.

”Äntligen!” utbrast Hermione en kväll när de satt i Vid-Behov-Rummet. De gjorde läxor och hon verkade precis ha skrivit klart Snapes onödigt långa uppsats om de oförlåtliga-förbannelserna.
”Redan?” frågade Draco.
”Japp.” Hermione lade omsorgsfullt undan uppsatsen och plockade upp ett nytt pergament.
”Hur orkar du?” frågade Draco och sjönk tillbaka mot soffans ryggstöd. ”Jag är inte ens halvklar, men jag är ändå utmattad.”
Hermione som satt i soffan strök honom över det ljusa håret.
”Jag med, men ska läxberget inte växa måste jag jobba.” suckade hon.
”Du verkar ju inte ett dugg utmattad!” påpekade Draco.
”Klart jag är, men det är enklare att göra läxor med dig. Jag behöver inte göra dina.”
”Vad menar du?” frågade han irriterat. ”Gör du Potters och Weasleys läxor?”
”Nja, inte riktigt. Men det är sällan som de gör dem helt själva…”
”Varför Hermione? De borde göra sina egna läxor och misslyckas.”
”Jag har alltid hjälpt dem, och det känns liksom fel att sluta nu…” Draco hasade sig upp i soffan och tog Hermiones händer i sina.
”Hermione, du kan inte hjälpa dem för evigt. Ni är säkert…vänner och så, men de utnyttjar dig ju! Och jag hatar dem ännu mer för det!” Hermione ryggade lite vid ordet ’hatar’. ”Du måste sluta hjälpa dem med läxorna, för du kommer väl inte hjälpa dem med deras jobb sen, eller?”
Hermione skrattade.
”Nej.” svarade hon. ”Det tänker jag inte. Och det är mest Ron jag hjälper, Harry försöker klara sig själv.”
De satt tysta en stund.
Draco ville berätta en sak, han visste att det aldrig riktigt skulle komma ett rätt tillfälle.
”Hermione?” började han trevande.
”Mm”
”Jag måste berätta en sak.”
Hermione tittade på honom med oro i blicken.
”Det är inget farligt, det är om… dåtiden.
”Vadå?” frågade hon med oron kvar i blicken.
Hur skulle han börja? Han skulle planerat det på något sätt. Det hade varit enklare att visa, men då behövde han ju något att visa i, eller hur? Dracos inre monolog avbröts av att ett minnessåll dök upp från ingenstans.
”Öhm… jag ska visa dig lite saker” sade han och gick fram till minnessållet. Han förde sin trollstav mot tinningen och drog ut ett av sina minnen. Minnet såg ut som en silvertunn tråd av gas. Han förde ner det i minnessållet.
”Damerna först” sade Draco och gjorde en gest mot minnessållet. Hermione stoppade ner huvudet i den underliga substansen, blandning mellan gas och vätska. Draco gjorde det samma och snart var de båda på Hogwartsexpressen, på väg mot Hogwarts.
Draco tog Hermiones hand och drog henne mot en av kupéerna. Där inne satt en mycket liten 11-årig Draco Malfoy, tillsammans med en liten Hermione. De skrattade.
”Men…” började Hermione.
”Du förstår sen” viskade Draco.
Minnet ändrades och de var på Hogwarts, Draco i slytherinklädnad och Hermione i gryffindorklädnad. De pratade ivrigt om deras första lektion.
Minnet ändrades igen och den här gången var det Draco och Dracos pappa, Lucius Malfoy, som minnet handlade om. De grälade.
”Hon är min vän!” skrek Draco.
”Hon är en smutsskalle!” skrek Lucius tillbaka. Den nutida Draco tryckte Hermiones hand.
”Det struntar jag i! Hon är varm, snäll, smart…!”
”Hon är en smutsskalle och fortsätter du umgås med henne kommer du dra ner hela vår familj i smutsen, som blodsförrädare!”
”Och vad ska du göra för att stoppa mig?”
”Du får se!”
Och minnet löstes upp och Draco och Hermione var tillbaka i Vid-Behov-Rummet.
”Jag förstår inte” började Hermione och satte sig i soffan. ”Var vi vänner?”
”Japp, sen lyckades min så kallade far få alla att glömma att du och jag var vänner.”
”Men inte du? Du kommer ihåg?”
Draco satte sig i soffan och drog Hermione intill sig.
”Ja, jag kommer ihåg”
”Men varför har du varit så elak de senaste åren?”
”För att min far kastade en förbannelse över mig, en förbannelse så att jag bara i princip kunde säga elaka saker till dig. Men tro mig, varenda jävla gång jag sa något mådde jag skit efteråt. Jag vet inte hur många gånger jag grinat på natten för att jag varit elak mot dig!
Men nu, när vi började vårat sjätte år lyckades jag bryta förtrollningen”
”Hur?” frågade hon.
”Jag tror det var för att jag kysste dig.”

Guud va bra! Du äger!! =)

Nu kommer jag sova gott. Azome kapitel!

Awesome

Omg! Hihihi!! Måste skratta av lycka!! Hihi...Så bra så bra kapitel... Hihihi!

Så megaawesomefreakingbäst!

Åååååh meeeeeeeeeeer!!!!!!!! I LOVE YOUR F-F!!!!!!!!!!!!!
Om det inte kommer en fortsättning snart, så..DÖR jag!!!!