(PM) En mugglare på Hogwarts

Längtar ♥

meeeeeeeeer

aaahhhhh *springer runt i cirklar av excitement* xD

Kort, och de kom inte fram till så mycket men jag sov inte alls inatt (överdriver inte) när jag väl höll på att somna kom mamma och väckte mig (halv sju) och då fick jag sova ett tag till bara så att jag skulle ha sovit lite, så jag har ungefär sovit en halvtimma under hela natten... HOppas det här duger i alla fall.

Kapitel 35
Jag såg på dem, trots att jag visste att det var ett måste så var jag tvungen att veta att det verkligen var det enda. Jag menar, tänk om jag stack och så kom någon på att det fanns en annan självklar lösning. Om jag stack skulle allt som jag hade här, värme, vänner, mat, säng, vara borta. Om jag stack skulle jag praktiskt taget vara på rymmen. Och hur skulle jag få mat? Nu önskade jag mer än någonsin att jag kunde vakna ur min koma i mugglarsammhället. Då skulle allt vara mycket lättare. Men det var förstås alldeles för mycket att önska. Inte för att jag inte försökte.
”Var inte fånig Annie, klart du inte ska sticka.” sa mrs Weasley.
”Har du någon bättre idé?” frågade jag. Det var egentligen inte en fråga, men det gick inte att ta miste på den hoppfulla klangen i min röst.
”Vi behöver inte tänka på det nu!” sa hon trotsigt.
”Nej men när ska vi tänka på det då? Jag vill inte sticka om det är det ni tror, men jag ser ingen annan lösning.”
”Ingen annan lösning än att ljuga ja.” sa Mr Weasley för att överrösta mrs Weasleys protester. Mrs Weasley blev tyst. ”Om vi måste är det så vi ska göra.” sa han enkelt.
”Nej. Det blir mycket enklare om jag sticker.” sa jag.
”Inte för dig.” sa Ron.
”Tror du inte jag vet det?” fräste jag åt honom, ”Jag vet att det inte kommer vara en dans på rosor om jag sticker men det kommer bli mycket enklare än om jag stannar här.” Jag såg på dem, men alla verkade ivrigt diskutera hur de skulle kunna klara av den här lögnen.
”Hallå! Ni kan inte ljuga för ministeriet! Om de skulle komma på oss skulle det inte bara bli problem för mig utan också för-” Ron avbröt mig,
”Tror du inte vi vet det!” sa han och härmade mitt tonfall. Jag gav honom en mördande blick.
”Sluta.” sa jag, ingen lyssnade, ”Sluta!” sa jag lite högre, ingen lyssnade. Jag tog ett djupt andetag. ”SLUTA!” skrek jag. De blev tysta men den trotsiga blicken fanns kvar i deras blick.
”Lyssna på er själva! Ni kan väl ändå inte mena att ni tänker ljuga för ministeriet?”
”Jodå,” sa Fred, ”du får gärna hjälpa till.” Jag såg på dem. De menade allvar. Jag såg det. De tänkte ljuga. Och jag kunde inte stoppa dem. Jag satte mig ner. Om det var något jag var bra på var det att hitta på historier.

Helt otroligt! Jag fattar inte hur du gör??? :O

OMG så spännande! Jag dör! X_X

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

guuud va brra :' mer

så himla awesome!

Jättebra ♥