(PM)Jag hatar din blotta existens

^ Ingen egentligen, men det lät smexigt att säga så... :3

Azum kapitel

Jag tyc ker nog att Did ica låt erb ätt re.

Men all tså Mat izz e,d ina kap ite lär hel taw som e!J agä lsk ard em! Jag ärg lad öve rat tja gha rkn äck tko den til lat tsk riv ali kab ras omd u!

För alla som inte redan vet det så har jag lagt till en bild på Jess och Jean på förstasidan, och ja, jag fick lite tråkigt, och nej, jag har inget liv ;P

Är det du som ritat/tecknat?

Vor eju kul omJessica Catterholt del ara vbi lde n,o chh ard enh alv anm eds igs jäl vso mpr ofi lbi ld. För övr igt tyc ker jag nog hon bor des kic kae ndv ärg til lDidier Perse...

Iaf ,bi lde nva raw som e.

Nope, men jag har redigerat den lite...

Jättebra!

Haha, har jag förresten nämnt att Jess och Jean är mina karaktärer skapade för rollspel? :3 *på lite flummigt humör efter att ha sovit 3 timmar inatt*
---------------------------------------------------
Jean
Träd, åkrar och hus rusar förbi utanför tågfönstret som är kallt. Jean tittar ut genom det för att slippa möta farmoderns skarpa blick.
"Var snäll och förklara för mig varför Didier Perse ska bo hos oss över höstlovet", säger farmor lugnt och hennes stålgråa ögon granskar känslolöst Didier för att sedan borra sig in i Jean.
"För att vi bjöd in honom", hör Jean Jess säga och förvånas över att hon använder ordet vi. "Jag, ehm vi, tänkte att det vore roligt att bjuda hem någon eftersom vi aldrig har gjort det förut." Jean är inte helt säker, men han tycker sig höra en plågsam ton inbäddad i det annars så rättframma tonfallet. Didier säger ingenting utan sitter bara med ena benet över det andra så nära Jean att Jean nästan nuddar vid honom.
Jean vänder sig tveksamt mot farmor för att se hur hon tar det hela, men farmors ansiktsuttryck är helt oläsligt.
"Jag har inget problem med att ni bjöd hem honom, men jag önskar bara att ni hade förvarnat mig först", säger farmor skarpt och Jean tittar skamset ner på Didiers svarta kängor som säkerligen är av läder trots att Didier bedyrar att det är skinn från en ungersk taggsvans.
"Nästa Villespasses! Villespasses nästa!", ropar en röst i högtalaren ut och farmor reser sig genast upp för att försöka få ner koffertarna uppe på bagagehyllan - en uppgift som verkade bli svårare och svårare för varje gång. Farmor hoppar för att få tag i den första av de tre koffertarna och lyckas få tag i den och dra ner den. Jess undviker med knapp nöd att få den tunga kofferten i huvudet.
"Förlåt kära Jessica", säger farmor mjukt och knuffar flämtande fram kofferten mot Jean. Didier reser sig upp med ett litet leende.
"Här, låt mig hjälpa er madame Catterholt", säger han gentlemannaaktigt och sträcker upp armarna mot den höga hatthyllan. "Jean, lite hjälp här tack!" Väser Didier till Jean och Jean inser att Didier är för kort för att nå upp. Med ett brett flin reser sig Jean upp och tar med lätthet ner de två sista koffertarna precis samtidigt som dörrarna till tåget öppnas.

"Dåså, då är det dags att börja gå hemåt", säger farmor och tar som vanligt täten. De går på en så gott som oanvänd grusväg, och kommer att gå på den i flera kilometer, men farmor har ändå förbjudit dem att använda magi. Lagom nöjda börjar Jean, Didier och Jess att kånka sina tunga koffertar och försöker få koffertarna att inte släpa i marken.

"Vad är det där för jippo?" Frågar Didier och pekar på en enorm kullerstenscirkel, övertäckt av vad som ser ut som små marknadsstånd.
"Åh, det är bara en vanlig marknad", säger farmor ointresserat.
"Snälla farmor, kan vi inte gå dit!" Ber Jess och Jean tycker att hon låter som en femåring som tigger om godis.
"Ja, det kan väl vara roligt, eller hur Jean?" Säger Didier och tittar leende på Jean som rycker på axlarna.
"Gör som ni vill", muttrar han surt. Jean vet inte varför han är sur, kanske var det tanken på att tillbringa en hel vecka med Jess?
"Jag säger som Jean", säger farmor och ler brett.
"Då var det bestämt!" Utropar Didier. "Kom nu Jean!" Fortsätter han och greppar tag i Jeans arm innan han drar med Jean åt det håll som marknaden ligger åt. Jess skyndar glatt leende efter, och sist av alla kommer farmor - släpandes på koffertarna som alla på något vis har glömt av bara farten.

Såa wso me! Och Jes sär gla dfö ren gån gss kul l.D etg örm igg lad ock så.