prs yehet & kkaebsong

Joshua snörvlar tyst till, innan han lägger ner tjugoåringen på sängen och bäddar ner honom under täcket. Det är typiskt, för varje liten sak i rummet påminner honom om både Samuel och hans två döda vänner. Blicken glider mot bilderna som är upphängda, han gjorde ju alltid ett album och collage för varje år som gått på Hogwarts. Han lägger undan dem vid skrivbordet, nej han är definitivt inte redo för att gå igenom dem.. han är inte redo för att se deras ansikten.
"Jag har kvar alla dina kläder.." berättar nittonåringen tyst och öppnar den stora garderoben, där Zihaos kläder ligger ihopvikta... nej, han hade inte styrkan att slänga dem efter den äldre försvunnit. "De är antagligen lite förstora för dig också nu." med ett svagt leende drar han till sig en svart långärmad, och drar den över huvudet, låter den sluka hans kropp till låren. "Men det är alltid mycket mysigare att ha dina kläder.. hade det hela tiden de senaste månaderna ska du veta." berättar Joshua och lägger sig ner bredvid den andre.

Du, om jag hade fått plats i dina kläder så hade jag också haft dem på mig..hela tiden. Varför var han tvungen att vara så nedrans lång och klumpig? Nu var han förvisso en hel del smalare, men det betydde inte att han skulle kunna få plats i nittonåringens kläder. Axlarna var mycket bredare, hela kroppen längre..åh, ibland önskade han verkligen att han varit något kortare och lite slankare. Zihao tvivlade faktiskt på att han ens fått plats i någon av Joshuas kläder nu, då han oturligt nog fortfarande var pinsamt otymplig. Med ett litet stön, grävde han ner nosen under nittonåringens nacke. Däremot ändrade han sig genast efter och kravlade sig över den andre, bara för att slicka honom i ansiktet. Även om det kanske inte gjorde saken bättre, så ville han åtmsintone att nittonåringen inte skulle känna sig ensam.

"Hmh, det finns en del nackdelar med att vara lång och välbyggd antar jag?" påpekar Joshua, som jämnt velat ha lite av tjugoåringens längd. Med en liten gäspning sjunker han ner under täcket, drar det över hans ansikte, fy fan vad tom han känner sig. Även om Zihaos sällskap gör det aningen bättre, så kan han inte sluta tänka på sina förlorade vänner och sin bror. Försiktigt stryker han fingrarna över Zihaos huvud, innan han ser hur Haru tassar in i rummet och skuttar upp till dem, med en Jordan slintande efter sig.

När Joshua sedan drog täcket över ansiktet, kunde Zihao inte hålla sig ifrån att gnälla högljutt. Ingenting blir bättre av att du avskärmar dig från omvärlden. Bestämt, vilket förmodligen kunde uppfattas som jävligt irriterande, placerade han huvudet tätt intill nittonåringens och fortsatte lämna små pussar över det perfekta ansiktet. Skulle det här någonsin ordna sig? Skulle det någonsin bli bättre? Jo, det skulle det nog, men om hur pass länge? Några veckor? Månader? År? Eller skulle det krävas en hel livstid? Usch, tjugoåringen blev alldeles snurrig av att tänka på det.

Joshua ser på den äldre i tystnad, granskar det lurviga ansiktet innan han gömmer sitt egna ansiktet i den tjocka pälsen. Försiktigt slingrar han sin ena arm om tjugoåringen, och gäspar tyst medan han sluter sina ögonlock. Han vet mycket väl att han inte kommer vara ett glatt sällskap de kommande veckorna, månaderna eller åren, men han hoppas innerligt att Zihao inte tar åt sig av det. Jordan lägger ner en madrass på golvet, och gosar ner sig under täcket han tagit fram. Plus så får han en liten Haru med sig.

Att Joshua åtmsintone slingrade armarna omkring tjugoåringen, att han använde hans alldeles för stora kläder..det var någonting positivt? Åtmsintone så var det någonting positivt i Zihaos mörka ögon, även om han hade en tendens att missuppfatta saker och ting hela tiden. Nu skulle han troligen ligga där och lämna pussar över nittonåringens ansikte hela natten, vare sig denne ville eller inte. Han ville att den yngre skulle känna sig säker, älskad och framförallt inte ensam. För det var han inte. Även om det kanske kändes så i just det ögonblicket, så var han inte det.

Försiktigt stryker Joshua sina fingrar över tjugoåringens nos, innan han lämnar en puss på den.
"Sov lite.. jag tror vi bägge två behöver det." viskar han med ett svagt leende. Jo, Zihao ska inte ligga uppe hela natten, de båda två är utmattade och behöver vila. Dock kanske, eller kanske inte Joshua har en annan anledning till det hela också, men det spelar ingen roll. "Vi tar nog sovmorgon imorgon, eller hur?"

Zihao betraktade Joshua under tystnad en lång, lång stund innan han lämnade en sista liten puss på en av de puffiga kinderna. Sedan slöt han ögonlocken och nickade lätt. Jo, sovmorgon lät som en riktigt bra idé. Men samtidigt ville han inte somna, även om hans kropp verkligen behöver det. Mest för att han ville vara där för nittonåringen alla timmar under dygnet, men även för att han visste att hans undermedvetna var kluvet. Det var med andra ord inte helt otroligt att han skulle, omedvetet, gå emot Weimins order och råka skifta i sömnen. Eller skifta och skifta, det skulle väl fan sluta med att han såg ut som någon slags mutant. Urk.

Joshua ler åt den sömniga synen framför honom, jo de behöver definitivt vila. Zihao mer än någon. Nittonåringen flyttar sig närmre den äldre, gömmer ansiktet intill hans tjocka päls och lyssnar på hjärtslagen innan han sluter ögonlocken.
"Godnatt hörrni.." mumlar Jordan sömnigt, där han ligger intrasslad hos Haru.
"Godnatt." mumlar Joshua tillbaka med lugna andetag, att lyssna på Zihaos hjärta gör honom lugnare, vilket han verkligen behöver just nu.

Ibland levde Zihaos undermedvetna verkligen ett eget liv. Med ett ryck, satte han sig upp i sängen och försökte fokusera den dimmga blicken. Så hans aningar hade alltså varit korrekta. Ett litet bittert leende letade sig över de smala läpparna och fingrarna kände försiktigt över såret som Weimin sytt igen för några timmar sedan. Bra, de hade åtmsintone inte gått upp igen, stygnen alltså. Men det kändes ändå som om någonting var fel..försiktigt kände tjugoåringen trevande över tänderna och sedan ögonen. Helvete. Varför var han såhär? Labil och underlig..