prs yehet & kkaebsong

Joshua granskar den äldres ansiktsuttryck, innan han i tystnad börjar ta lite balsam över den tjocka pälsen.
"Jag antar att du får tycka som du vill.." viskar han, då det inte är särskilt svårt för honom att tyda Zihaos sammanknutna ögonbryn. Nej, nittonåringen orkar inte tänka på det, han orkar inte tänka på något av det som hänt.. gud vad han vill åka tillbaka i tiden. I tystnad låter Joshua sin kropp sjunka allt längre ner i vattnet, så att det täcker hela honom förutom ögonen och näsan. Kanske han bara borde skippa det hela?

Tjugoåringen hade absolut ingen aning om vad han skulle ta sig till. Joshua hade i princip fått hela sitt liv krossat på några ynka få sekunder, så han kunde inte direkt säga eller göra någonting för att göra det hela bättre. Det mest ironiska med den tanken var ju att han inte kunde tala, utan det enda som kom ut genom munnen på honom var en massa gnällande, irriterande läten. Visserligen föredrog han helt klart att leva i den här kroppen, men ibland hade den minst sagt sina nackdelar. För det första kunde han inte krama eller kyssa nittonåringen och för det andra kunde han inte tala med honom. Totalt. Jävla. Värdelöst. Försiktigt började han lämna små, små pussar över Joshuas näsa istället, då det var det bästa han kunde åstadkomma för tillfället.

"Jo.. det är nog bäst att hålla sig sysselsatt." Joshua sätter sig utmattat upp, ögonen torra från alla tårar som tärt honom. Om han håller sig upptagen finns det mindre chans för honom att tänka på självmord, att tänka på sin bror, att tänka på sina vänner. "En gång när vi badade tillsammans, råkade du hälla i lite för mycket bubblor. Jag som är en sån förbaskad perfektionist ville städa upp det på direkten, men du har hjälpt mig en hel del med det." påminner nittonåringen och börjar sölja av balsamet, för att sedan kolla in alla Zihaos sår, och sedan börja med sitt egna hår.

Det skulle helt ärligt inte förvåna mig om jag gjort något sådant..är ganska klumpig och det kan jag helt enkelt inte neka. Zihao lade bestämt tassarna på Joshuas axlar och sökte efter de där mörka ögonen. Hur han kunde älska den andre så förbaskat mycket trots att han knappt kom ihåg någonting, var ytterst underligt. Men som Weimin sagt innan, sann kärlek dör aldrig. Och det verkade ju som om det verkligen stämde..nittonåringen fick aldrig lämna honom ensam. Aldrig, aldrig, aldrig. Inte en chans. Det skulle tjugoåringen inte tillåta. Återigen började han lämna små pussar över de puffiga kinderna, samtidigt som han klamrade sig fast ännu mer vid den slanka kroppen. Lämna mig aldrig, okej? Aldrig.

Att Zihao är så klängande är något nittonåringen saknat så förskräckligt mycket. Försiktigt slingrar han armarna om den lurviga vargen och ler mot alla pussar han får i ansiktet.
"Hur känns det med badet, känner du dig lite fräschare?" frågar Joshua och lämnar en puss på tjugoåringens nos innan han börjar skölja av balsamet i hans egna hår.

Absolut. Och nu ser jag inte ut som ett missfoster längre. Plus det faktumet att min päls kommer att vara så sjukt len och fluffig när den väl torkar. Helt ärligt så kändes det himmelskt att bara ren igen, även om dofterna var något främmande och till och med en aning skrämmande. Men det var någonting han skulle vänja sig vid förr eller senare. Nu ville han dock egentligen bara krypa ner under täcket med Joshua, gosa ner sig tätt intill honom och somna. När allt kom omkring hade dagen varit hemsk, förskräcklig och utmattande på samma gång. De kunde nog må bra av att sova båda två.

Joshua nickar lite innan han bär upp Zihao, och hjälper honom ner på golvet. Efteråt sträcker han sig efter sin badrock och slingrar den runt sin nätta kropp innan han tar ut vattnet ur badkaret. Kommer han kunna sova något inatt? Osäker. Visserligen är nittonåringen hemskt utmattad, men efter allt som hänt kommer drömmarna bara leda till mardrömmar. Joshua sätter sig ner på huk, och börjar torka av den äldre noggrant, de vill ju inte blöta ner sängen.
"Du Joshua?" hör han Jordan mumla bakom dörren, och han knackar lätt på den. Sagd nittonåringen öppnar dörren, och Haru plus den lurviga katten skyndar sig ut till vardagsrummet. "Kan jag sova i ditt rum, på en madrass såklart? Jag vill helt ärligt vara i samma rum med er efter allt det här."

Av någon skum anledning kunde inte Zihao undgå att tycka att Jordan var ganska gullig som ville sova i samma rum som dem. Samtidigt förstod han mer än väl varför nittonåringen inte ville sova alldeles ensam i ett eget rum. Det hade inte Zihao heller velat göra efter en dag som denna - efter en hel dag fylld med död och sorg. Försiktigt, då han inte hade någon slm helst lust att riva upp såren, skakade tjugoåringen ut pälsen innan han haltandes började slingra sig runt benen på Joshua. Även om han hade en känsla att han i vanliga fall brukade vara löjligt överbeskyddande när det kom till fästmannen, skulle han inte direkt säga någonting om Jordan sov i samma säng som dem ens. Så länge han hade sitt eget täcke och en egen kudde, där någonstans gick liksom gränsen.

Blicken glider ner till Zihao som haltar omkring hans ben, stackarn. Joshua sätter sig på huk och bär upp tjugoåringen i sin famn, han ska inte behöva gå onödigt mycket.
"Självklart." säger han till Jordan med ett litet leende, innan han börjar röra på benen upp mot rummet. Där stannar han upp, och stirrar mot den stängda dörren, Samuels dörr. Hjärtat gör något förskräckligt ont, men Joshua tvingar sig själv att se bort från dörren, och går in till sitt egna rum istället.

Varje gång Joshua gick och kånkade på Zihao, kände han sig lite som en jättebebis. Det var han ju i och för sig, men det blev bara ännu mer tydligt när han satt och hade det bra i nittonåringens famn. Hela tiden hade han blicken stelt fäst på den yngre i ett tappert försök att tyda hans tankegångar. Den stängda dörren..det måste ha varit Samuels rum eller hur? Med tanke på hur fästmannens ansiktsuttryck ändrades för några millisekunder, så måste det helt enkelt ha varit så. I den stunden önskade tjugoåringen verkligen att han kunnat återuppliva de döda, att han kunnat göra någonting för Joshua för att göra allting lite, lite bättre.