Vad har ni i ert "ctrl + v" just nu?

lukt

http://ikroppenmin.blogspot.se/ ♥

The Truman Show

Elmira gick med bestämda steg framåt. Folkmassorna som stog överallt viskade och pekade. Men hon behövde inte lyssna för att veta vad de pratade om. De pratade om henne. De pratade om demonbarnet som råkade locka tills sig några demoner.
Hon låste upp det gröna skåpet och la böckerna i väskan och gick ut. Hon gick och gick tills hon kom till skogen i utkanten av stan. Den var mörk och tät, men om man bara vågade sig tillräckligt långt in blev den lite ljusare. Det visste hon. Det ligger en sjö mitt i skogen. Dess vatten var mörkt och spegelblankt, även om det blåste. Det är konstigt, och lite läskigt ibland. Hon går runt sjön tills den mörkbruna lilla stugan skymtade bakom några träd. Hon letade fram nyckeln ur väskan och låste upp.
När hon kommit in slängde hon väskan på golvet och tänder ett stearinljus. Äntligen. Äntligen ensam. Här var hon säker. Säkrad för omvärlden. Inget visste var hon var nu. Ingen visste att det fans en flicka vid namn Elmira, i ett hus, som ingen visste att det fanns. Ingen vet. Bara hon. Det är en skön känsla. Inga demoner kunde komma in här, och än mindre de från skolan. De var värre än demoner. Mycket värre. Hon tände en brasa i eldstaden och värmde vatten över elden. Hon plockade fram diverse ätliga saker och dukade på den lilla trälådan, innan hon satte sig på filten på golvet. Hon hällde upp det varma vattnet i en kopp och la i björkkvistar i det. Sedan åt hon maten. Hon tänkte. Hennes tankar ledde henne till den lilla blårosa skimrande stenen som låg på hyllan. Hon reste sig upp och tog ner den. Den fick lätt plats i hennes ena hand och vägde nästan ingenting. Ett lågt klingade läte hördes och stenen började vibrera. Något vasst stack henne i handen och hon tappade stenen. Den gick itu när den kolliderade med golvet och en liten varelse med vingar kravlade fram. Den är misstänkt lik en demon och hon hasade sig bakåt, bort från den nykläckta varelsen. Sedan vände den sitt lilla huvud mot henne, och hon såg att det inte alls var en demon. Det var en drake. Draken kravlade fram till henne, och försökte räta ut ena vingen. Det gick inte riktigt som den tänkt sig och den trillade baklänges istället. Hon skrattade och lyfte upp den lilla draken. Hon skrattade nästan aldrig, trots att Pandora påstår att skrattet klingade som klockor och att det var det finaste han visste. Men nu skrattade hon. Hon skrattade så att hon fick ont i magen, och drakungen bara fnös.
"Så" sa hon och tittade på draken. "Nu måste vi ge dig ett namn. Vad sägs om Rododendron?" Frågade hon. Draken fnös till svar. "Nehe. Albert Einstain då?" Muttrade Elmira. Draken morrade och Elmira tog det som ett nej. Hon tänkte en stund medan hon tittade på draken. Dess vita, blå och rosa skimrande fjällen och de lila ögonen var vackra, men ögonen hade den där lekfulla blicken som man kan se hos småbarn. "Snöljus. Snöljus är ditt namn. Hoppas du tycker om det."
Snöljus hade krupit ihop i Elmiras hand och snarkade lätt. Hon la ner draken i fickan tillsammans med lite torkat kött i fall den skulle vakna.

Nån som vill ha pepparkakor? <

Haha, whaaat? Ibland kommer det upp konstiga saker om du klistrar in det du senast kopierade...