prs yehet & kkaebsong

De kanske sitter där i en halvtimma, kanske mer. När det sedan börjar regna lätt, kommer de upp på fötter. Ms Lewis stryker bort sina tårar och vänder sig om mot Zihao och Jordan.
"Jag är så glad att ni klarat er, och Zihao.. Jag är så ledsen över vad som hänt dig, vi ska göra allt för att få dig att bli lite friskare, okej?' Viskar hon och stryker sina fingrar över den tjocka pälsen, innan hon drar in Jordan i en kram. "Vi får ringa en begravningsbyrå imorgon.." Viskar hon hest.
"Mamma, jag fixar det." Säger Joshua och de börjar röra sig mot det varma, välkomnande huset. Men så fort Joshua kommer in i det, slås han av så många minnen med sin bror, att han måste gripa tag om väggen.
"Jag går och fixar lite varm mat åt er alla, ni måste vara utsvultna." Säger hon, och går in i köket med hjälp av Jordan. Joshua backar bak ur huset, och sjunker ner mot trappan innan tårarna börjar falla igen. Fan.

När Joshua backade ut från huset, haltade Zihao genast efter honom och sjönk ner på trappsteget ovan. Försiktigt lutade han huvudet mot den yngres axel och slöt ögonlocken. Han önskade verkligen att han kunnat göra någonting för att göra saker och ting bättre..men det kunde han inte. Tjugoåringen kunde ju för fan inte ens säga någonting - kunde inte slingra armarna om honom eller viska försäkrande ord i hans öra. Dumma, dumma Zihao. Ibland var han verkligen inte till någon hjälp alls. Allt han kunde göra för tillfället var att slicka över de puffiga kinderna, stryka bort tårarna som dalade nerför dem. Det kommer att bli lättare, jag lovar..på heder och samvete, Josua. Även om det tar tid, så kommer det gå lättare med tiden.

"Jag bara.." Joshua rynkar på sina ögonbryn och gömmer ansiktet i sina knän medan tårarna rinner. "Jag kommer inte kunna göra någonting.. allt kommer påminna mig om dem, huset, leenden, allt." Viskar han och kravlar sig fast i Zihao medan han snörvlar till. "Mamma kommer inte kunna se på mig utan att bli påmind.." nittonåringen försöker ta ett djupt andetag innan han ser upp mot himlen. "Tror du att de kollar ner på oss nu? Samuel, Fred, Julian, Andrew, Anthony? Tror du att de håller om oss nu?"

Åh, det gjorde så nedrans ont inom Zihao när Joshua grät. Han blickade sorgset mot nittonåringen ett slag innan han gjorde ett försök till att dra på munnen och nickade. När tjugoåringen drog på munnen såg han så förbaskat läslig ut att det knappt var sant, då han snarare blottade tänderna istället för att le. Men det var inte menat som ett hot eller så, utan det var endast menat som ett försäkrande litet leende. Alltså fy fan vad han önskade i den stunden - önskade att han kunnat prata med fästmannen och säga det som han ville ha sagt..dumma sår..dumma ben..usch och fy.

Joshua lutar sig tillbaka och stryker bort tårarna.
"Förlåt, kom så tar vi en dusch." Påpekar han och reser sig upp för att gå in i huset.
"Det finns mat på bordet!" Ropar Jordan medan han dukar från, och Joshua vänder blicken till Zihao.
"Gå och ät lite du, så ska jag börja sätta på lite vatten... ett bad kanske vore fint?" Frågar han med ett litet leende. Det är som en infäst mekanism, att han inte vill äta när saker går nedåt, när han mår skit.

Men jag vill inte lämna dig..och du måste faktiskt också äta..Zihao ruskade på huvudet och följde, med vissa svårigheter, efter Joshua. Både såret som löpte över bröstkorgen på honom och jacket på bakbenet gjorde fortfarande löjligt ont. Så pass ont att han knappt kunde gå. Skulle tjugoåringen någonsin bli bra igen, eller skulle han halta för resten av livet? När skulle han kunna skifta tillbaka? Om några dagar? Veckor? Månader? Att inte veta gjorde allting så jävla mycket värre..

Med ett bittert leende bär Joshua upp den äldre i sin famn innan han rör sig mot köket.
"Här, varm mat." Säger han och lägger upp en mängd med mat åt sin fästman, innan han lägger Zihao försiktigt ner på en stol. "Kan jag sätta på vatten så länge mamma? Jag tar en macka sen.. är ändå inte särskilt hungrig." Ms Lewis ser på sin son innan hon nickar långsamt.
"Jadå, ni kan ju ta med er maten."

Zihao betraktade maten en kort stund innan han ruskade på huvudet och krånglade sig ner från stolen. Nope, inte en chans att han tänkte låta Joshua vara själv. Det enda sättet han kunde bli av med tjugoåringen på, var att stänga dörren och låsa den. Förhoppningsvis skulle det inte hända, för då skulle dörren defintivt bli förstörd, kanske till och med få ett stort hål i sig. Med blängande ögon och bakstrukna öron, slöt han upp vid nittonåringens sida och tittade upp mot honom. Envis som en åsna..om inte ännu värre.

Än en gång bär Joshua upp den äldre i sin famn, för att sedan ta upp maten i den andra handen.
"Kom, vi tar med maten till badet." Säger han, och börjar bära dem mot badrummet. "Jag tror nog du kan må lite bättre av det.. även om dina sår fortfarande är dåliga." Haru kommer intassandes och ler stort mot dem, men en katt hängandes över hans huvud.

Jösses. Förr i tiden kunde Joshua knappt bära honom med två armar och bar han tjugoåringen med endast en arm. Hur smal hade han egentligen blivit? Hade han tappat tio, kanske till och med tjugo, kilo? Det var förskräckligt mycket med tanke på hur mycket han vägt innan och hur mycket han egentligen borde väga. Blicken fäste sig därefter på hunden, som såg extremt glad ut. Zihao lutade lite på huvudet och såg sådär lagom fundersam ut. Om han tänkte efter riktigt mycket fann hjärnan små, små minnen av den lilla fluffbollen. Väldigt gullig var han åtmsintone.