Skriva av sig-tråden

Jag har en social fobi, jag har JÄTTE svårt att ställa frågor till folk. Det kan vara folk jag känner bättre än mig själv, jag kan fortfarande inte ställa en sådan lätt fråga som " kan vi hitta på något idag?" eller " kan jag sova hos dig" eller någon annan fråga. Det är hemskt.
Har någon något tips om hur jag kan få bort ångesten, paniken och "spärren" jag har?

assdgh, har även liten ångest över i morgon. Någon som vill låta min skriva av mig/fråga någon fråga i ugglepost? tack på förhand. ♥

Yes i do
Bilderna säger allt just nu

Alma, försök att sova istället och uggla mig om det är nått, du har ju mitt nummer med men försök sov lite nu, kroppen behöver det

Jag kan inte sova, har bara ångest och vill inte bara ligga i sängen för då kommer det bli värre, jag försöker se på tv. Jag vet inte vad jag ska göra, allt är bara fel.

kolla lite på tv då men Du måste ändå sova, sov i soffan kanske sittandes då och försök tänka glada tankar. Usch jag är Sämst på att prata när jag är trött:/ men gör det som du mår bäst av.

Det känns bättre nu, pratar med en kille på skype som skar sig och han hjälper mig. Tack ändå! Ska stänga av tv

bra att du pratar med någon men Nattnatt då.

Jahapp... Nu var det då midsommar. Bara andra hälften av heletet återstår att orka. Och när jag väl orkat, kommer jag tillbaka till skolan. Till klassen som består av 87,4% idioter och 13,6% bra människor. Två stycken vill oftast inget hellre än att sjunka genom marken - jag och en av mina bästisar. Man vill bara få slippa att bli ett år äldre.

Det hände igår men jag är fortfarande rädd. Jag, min lillasyster, min mamma,
tre av mina kusiner och båda deras förädrar var och badade. Jag gick upp ur
vattnet tidigt (jag är ingen badkruka, men jag är asrädd för fiskar). Plötsligt
började min syster (som var längst ut i vattnet) sprattla. Jag sprang fram
och frågade vad som hände. Hon hade fastnat i någon form av kvicksand
(hon hade fastnat med båda fötterna i den geggiga sanden). Jag blev
rädd och ropade på mamma som tog av sig skjolen och hoppade i och
trog upp henne. Jag är glad att hon är kvar. Fast mamma vlev blöt och fick
gå hem i badrock. Ingen av oss vill gå dit igen.

Mitt självförtroende är just nu en flygande jag vet inte vad.

Det pendlar emellan att jag vet vem jag är och vad jag vill till att jag ligger på botten och tårarna bara sprutar och jag har ingen aning om vad jag skall göra med mitt liv eller vem jag är.

Jag vet inte. Jag gillar att jobba verkligen. Men jag stöter hela tiden på små saker som gör det jättejobbigt att hålla tårarna tillbaka och får mig att tvivla på att jag faktiskt är kapabel till att göra detta. Det händer nästan varje dag, och nu kan jag knappt hålla tillbaka tårarna när andra är med. Jag blir smått grinig och jag vet inte, inte som jag brukar vara, känner att jag irriterera folk och är ivägen och dör av saknad efter min pojkvän. Vars närvaro är otroligt extrem. Den enda som jag faktiskt känner förstår.

Men jag har redan skcikat en massa mail till honom. Verkligen en massa. Jag kan inte skcika ett till. Jag är rädd, rädd för att förlora honom. Rädd för att vara den dära jävliga flickvännen som bara har problem och som han inte orkar med. De som jag hör killar prata om så många gånger. Jag vill inte förstöra han och hans bror resa med att må pyton här hemma.


Jag vet inte vad jag skall göra. Verkligen inte. Jag skall försöka le och vara trevlig. Men åter igen känns det som att alla avskyr mig. Finns nog egentligen inte ett enda ställe där jag känner att jag verkligen är en del av något.

Usch jag vet inte. Vet inte om jag skall börja plugga, eller om jag ens vill plugga. Vet inte vad jag skulle göra annars. Varför känns det alltid som att jag inte passar in i denna värld?