Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på honom med en nästan bedjande i blicken.
"Om jag inte vill?" Frågade hon men skakade på huvudet.
"Jag tror jag minns något. Från kliniken.."

Rafael såg på henne. "Om du inte vill kalla mig Rafael?" Frågade han. Hennes andra ord var mer intressant för nu. "Vill du berätta?" Frågade han ömt.

"Jag vet inte.... Jag borde inte göra det." Hon såg på honom och nickade men sträckte sig efter honom.
"Men jag vågar inte. " Sa hon och svalde.
"Det är för hemskt."

Han la bort sin dator och reste sig upp och kramade om henne "Jag kommer inte bli arg Rhiannon." Lovade han ömt.

"Det är inte att du blir arg." Hon klamrade sig fast och kände hur hon började att skaka.
"Kan jag få sitta i din famn när jag berättar?"

Han satte sig i sängen och tog varsamt upp henne i sin famn. "Klart du får." Viskade han ömt.

Hon sträckte sig efter täcket och lade det över sina axlar så man inte såg henne.
"Det är en gång jag minns. Det kom nu. Jag minns att det var fullmåne, som det kommer bli." Hon svalde.
"Jag hämtades mitt i natten av två vakter och de förde mig till ett av operationssalarna. Där så stod Allan redo för operation. Jag började att skrika men de gav mig något, som gjorde att jag inte kunde röra mig men jag var fullt medveten."

Rafael lyssnade på det hon berättade. Det lät fruktansvärt. "Du måste ha varit livrädd." Viskade han och kramade om henne.

Hon nickade och svalde.
"De lyfte upp mig och kopplade in ett dropp och han förklarade att de skulle även koppla in blod samt ge mig mer av den där medicinen som han kallade innan lampan över mig tändes. Sedan hur mina ben särades och spändes fast i öppen position.."

Rafael ville inte höra mer. Han ville inte veta. Men han samlade sig och satt stilla, med henne i famnen. "Åh Rhiannon." Viskade han sorgset. Smekte henne mjukt över kinden.