De utvalda

Ethan log då han såg henne och smög tyst fram. "Hej" log han och kramade om henne.

"Hej" log Eletha mjukt och kramade honom. Hon sniffade lätt på hans skjorta, "Du har varit ute?" säger hon frågande i den mening att hon ville veta vad han hade gjort.

Ethan nickade. "Jag gav jobb till en familj här älskade". Han kysste henne lätt och satte sig vid henne.

"Vad bra." log Eletha, hon gillade när fler fick det bättre, fick jobb och mat och deras ungar inte behövde svälta.

Ethan nickade. "Jag kanske ska ta fadern till assistent, beroende på hur bra han blir".

Eletha log ännu större, "Vad bra, då får du hjälp." log hon och la ifrån sig boken som hon läst till han kom.

Ethan nickade ännu en gång. "Ja, hoppas han bara är kompentent nog...". Han såg på boken. "Vad läser du?".

"Kan han läsa och räkna och har sunt förnuft klarar han det." log hon och såg på boken. "En bok om särlingars historia, inte så trevligt. Förr var vi inte bättre än djur." sade hon.

"Det är nog sant" log Ethan men leendet försvann långsamt sen. "Jag vet...Därför byborna inte gillar mig bland annat....". Han var särling, lägre stående. Han kysste henne lätt. "Men du är alltid det viktigaste för mig, och mina barn".

Eletha log lite halvt, "Ja så är det, men särlingar har fått det bättre." sa hon de sågs bara som sämre människor.
"Och du är den viktigaste för mig." ler hon och kramar om honom.