Förändrad värld Lupple & Medi

"Var du tvungen att bära mig igen?" Hon såg på sladdarna och droppet som var bortkopplat.
"Jag ska inte säga emot dig ..." Hon bet sig hårt i läppen.

Han såg på henne och nickade. "Ja, för jag tyckte du såg trött ut." Sa han allvarligt.

Hon hade inte märkt hur trött hon var och lade sig ner i sängen och drog upp täcket.
"När vi är hemma... kan jag få sova i biblioteket eller där du är? inte i mitt rum."

Rafael såg på henne, nyfiken. Där han var? Menade hon hans rum? "Varför inte i ditt rum?" Undrade han mjukt.

Hon såg bort.
"För det känns som jag är fängslad till sängen just nu. Jag kommer vara trött på sängar lagom tills vi kommer hem." Sa hon och svalde.
"För jag är sjuk men inte sjuk. Ingen vill tala om vad felet är. Varför jag helt plötsligt vill vända på dygnet."

Han nickade sakta. Han förstod hur hon tänkte. "När vi kommer hem så kan vi se hur du känner." Sa han ömt. "Men Rhiannon. Du är inte sjuk, men du måste vila. Din kropp måste återhämta sig. Då är det ett lätt uttryck att använda sjuk. Och jag har ingen aning om det här med att du inte vill sova om nätterna. Det var för typ tjugo minuter sen du berätta det första gången." Sa han lugnt men samtidigt allvarligt. Hon behövde sluta ifrågasätta allting.

Hon såg på honom och såg sedan bort och nickade.
Hon ville fråga om hon kunde få något att äta elelr att dricka men lät bli och sträckte sig efter boken som låg på bordet och såg på honom.

"Jag säger det inte för att vara elak Rhiannon. Utan för att du måste sluta vara orolig och misstänksam." Sa han lugnt.

Hon såg på honom innan hon tog boken.
"Jag är inte orolig." Sa hon och slog upp boken.
"Jag gillar bara inte hur jag inte får informationen. Som om ni inte litar på jag kan ta den som normalt. Ja jag vet att jag är en slav men det är min kropp."

Han suckade lite och såg på henne. "Men Rhiannon. Vissa saker är inte viktiga att veta, andra är viktiga att veta." Sa han allvarligt.