prs yehet & kkaebsong

Egentligen har Joshua stor lust att bara transferera varje person han står bredvid hem, bort från kriget och bort från riskerna att dö. Men han vet att det inte är möjligt, det kommer inte leda någon vart. Om nu Voldemort och hans dödsätare vinner kommer de att hitta en väg att få död på alla som inte vill buga framför dem. Nittonåringen bär försiktigt upp Zihao i sin famn och gömmer ansiktet i hans päls, bara för att se hur kriget än en gång sätts igång.

Usch, Zihao gillade inte det här. Inte alls faktiskt. Att Joshua kunde bära honom utan några större problem, gjorde honom inte direkt bättre till mods. Tjugoåringen måste verkligen ha gått ner rejält i vikt under tiden han suttit i den där cellen och svält. Med ett litet gnällande och försiktigt nafsande i nittonåringens hår, började han vrida och vända sig i fästmannens famn tills dess att tassarna åter fann golvet. Nu skulle han inte lämna den yngre i en endaste sekund, punkt slut.

Verkar som att universum har i plan att ta död på alla, precis alla som Joshua någonsin älskat, som någonsin älskat honom. Efter flera minuters gråtande, och darrande för att försöka rädda Zihao som blivit hemskt skadad, faller hans armar patetiskt åt sidan. Nej, han kan inte andas. Samuel, Fred.. nu Julian och Zihao? Han har lust att skrika, personerna som brytt sig mest om honom under hela hans liv, ligger döda under samma tak. Joshua ställer sig utmattat upp, skickar iväg ett ursäktande leende mot Weimin och Yaosu, innan han tvingar benen ut ur skolan. Hela hjärtat gör ont, och han måste knipa efter andan gång på gång. Tillslut stannar han upp, vid bron som Voldemort och hans anhängare marscherat över. Tårarna börjar skingra sig, ögonen blir torra och utmattade. Fy fan.

Weimin stirrade efter Joshua med kinder som var alldeles våta av tårar.
”Ska du bara ge upp nu?” Ropade han efter nittonåringen och tryckte mot såret som inte ville sluta blöda. ”Han är inte ens död än, Joshua”, fortsatte den yngre argt och blickade ner mot Zihao. Han andades fortfarande, bröstkorgen höjdes och sänktes fortfarande..hjärtat slog, även om det var långsamma och knappt märkbara slag. Nej, tjugoåringen fick inte dö.
”Zihao, kom igen nu..du kan inte dö såhär”, viskade Yaosu som höll huvudet i sitt knä och strök försäkrade över pälsen. ”Du kommer inte att dö. Allting kommer att bli okej”, försäkrade han därefter och mötte de nästintill livlösa ögonen. ”Inte dö, du får inte dö.” Men tänk om han dog då? Koshua hade ju uppenbarligen redan gett upp angående honom..

Jo, det är klart att de två Xie bröderna har rätt att vara sur på Joshua, när han lämnar de tre ensamma. Men han orkar inte, även om Zihao hade velat det, han orkar verkligen inte se en till person dö. Se Zihao dö. Nittonåringen har det klart för sig att han aldrig kommer kunna överleva om detta sker, och han är alldeles för rädd för att satsa. Blicken stirrar ner i avgrunden, det är så långt ner från bron, om han hoppar kommer det definitivt bli hans död.
"Joshua, vad gör du?" hör han Jordan säga, rösten skriker av bröstet hjärta. Julian, Fred. Tårarna börjar långsamt att falla ner över kinderna. "Du måste vara med Zihao, tänk om han vaknar?"
"Ingen kan vakna efter att ha förlorat så mycket blod." påpekar Joshua, kanske det är hårt, men han har förlorat all hopp som byggts upp. "
"Kan du snälla gå ner därifrån?" ber den jämnårige, som inte vill börja bråka med sin vän, som uppenbarligen är helt borta för närvarandet. "Du får inte hoppa, snälla? Vi kan lösa det." Med rynkade ögonbryn vänder han blicken mot Jordan, och tillbaka upp mot himlen. Så grått.
"Jag tänker inte hoppa. Tror du verkligen att jag skulle kunna göra något sådant mot min egna mamma? Nej, det kan jag inte." mumlar han med trötta ögon, och huvudet faller på sniskan. "Jag bara undrar hur det skulle vara... jag kommer inte kunna överleva utan Zihao, Samuel, Julian, Fred." hösten fastnar i halsen på honom medan tårarna fortsätter att falla ner mot asfalten. "Jag kommer inte klara en endaste dag.."

”Åh, kom igen din stora varg”, gnällde Weimin och började slå på Zihaos nos. ”Jag vet att du kan klara det här om du vill. Du får inte dö såhär”, tjöt sjuttonåringen och föll tillbaka med ett högljutt snyftande. ”Det går inte..ingenting fungerar..” Tjugoåringen andades skakigt ut och slog slutligen upp ögonen, trots att han egentligen orkade. Nej, han skulle inte dö. Han kunde inte göra så mot Joshua. Och denna lilla kraftansträngning fick den yngre att återfå sin beslutsamhet.
”Joshua har redan gett upp, det betyder att vi inte får göra det”, sade Yaosu skarpt och drog försiktigt fingrarna över den svarta pälsen. ”Här”, fortsatte han och slängde en liten flaska mot Weimin. ”Häll ganska många droppar av det här i såret och lägg sedan om det..”

"Är det inte värt att försöka, ända till slutändan om det blir så? Joshua, du är jätteduktig på att medicingrejs.." påpekar Jordan kluvet med rynkade ögonbryn, innan han griper tag i sin väns arm när han faller ihop. Hur jävla patetiskt det än må låta, så svimmar han av simpla faktumet att leva utan tjugoåringen, att leva med alla sina vänner. Kanske det är panikattacken som fick honom att se självmord som ett alternativ. Jordan bär försiktigt om sin vän, innan han börjar röra på benen in i den helt förstörda skolan. Han lägger ner honom bredvid sin fästman, och drar av sin tjocktröja för att lägga över den svala kroppen. "Hur går det för er? Ser det åtminstone lite ljust ut?"

Yaosu tittade upp mot Jordan och sedan ner mot Joshua.
”Jodå, Weimin är typ en gud, så han kommer nog att klara sig i slutändan”, mumlade han och log snett när Zihao började klaga högljutt. Stackarn hade troligen extremt ont, för inte så förfärligt längde sedan hade inälvorna nästan ramlat ut. ”Men jag tror inte att han kommer kunna skifta tillbaka på ett tag, kroppen måste få en chans att läka åtmsintone”, fortsatte han och strök lugnande mellan öronen på honom.
”Jordan, kan du hjälpa mig att hålla i hans bakben. Vem vet, han kanske får någon slags adrenalinkick av smärtan”, sade Weimin och började leta efter nål och tråd. ”Jag måste sy, annars kommer det här bara sluta med att han dör..och det tänker jag inte tillåta.”

Det var lite som att Joshuas undermedvetande kickade in, fortfarande medvetslös slingrar han sin arm om den stora, lurviga vargen och borrar ner sitt ansikte hos honom. Som att det på något sätt skulle få Zihao att lugna ner sig lite grann. Jordan ler av synen, men tvingar blicken tillbaka till Weimin.
"Visst," säger han lätt och tar försiktigt tag i de starka, men smala bakbenen. Jo, nu hoppas han innerligt att Zihao överlever. Under åren har det varit lite svårt att finna tycke för tjugoåringen, speciellt med allt som hänt mellan Julian och dem och mobbningen Joshua gått igenom. Men under de senaste månaderna har han funnit mer respekt för tjugoåringen, väldigt mycket faktiskt.

”Tack”, mumlade Weimin och nickade några gånger samtidigt som han tog några djupa andetag. ”Okej, då kör vi då”, fortsatte han och stack in nålen i huden för att börja sy ihop såret. Den ilande smärtan fock självklart Zihao att börja gnälla ännu mer, speciellt eftersom han tvärt avskydde nålar. Som tur var hade han ju Joshua bredvid sig, vilket åtminstone gjorde saken lite bättre.
”Hur är det med alla andra då?” Frågade Yaosu lätt panikartat och höll bestämt ner sin brors sprattlande framben. ”Liljah, George? Jag hörde om Julian..det är så hemskt”, mumlade han och sänkte blicken. Jo, han hade även hört om Lupin och Tonks..alla oskyldiga som dött. ”Allting är så jävla hemskt.”