Skriva av sig-tråden

Jadå, i mitt fall är det min mormor så vi har inte så intensiv kontakt. Jag blir mest frustrerad varje gång vi pratar bara..

Idag förlorade jag en del av mig själv kändes det som. Shuka min lilla älskade monster ponny är bara, borta. Har ingen tillgång till henne längre.

Är inte arg eller besviken på någon, bara tom.
Så jag förlorade en liten kamp mot mig själv när mamma började skälla. Det blev för mycket för lilla mig och jag brast och föll tillbaka. 1 gång, efter 6 veckor.
Jag börjar om från början, jag ska klara detta längre.

R.I.P monster ponnyn! ♥
Jag önskar jag kunde krama dig!
Du klarar av att hålla emot längre det vet jag! Det klarar jag också! ♥

vill bara dö

älskade ♥

♥



har varit lika jävla kär honom ända sedan första gången vi träffades för snart fyra år sedan. hur många andra jag än träffar, hur många andra jag än blir kär i faller jag i slutändan alltid tillbaka till honom, jag vill inte glömma honom, jag skulle inte kunna glömma honom ens om jag försökte. det är snart två jävla år sedan han gjorde slut, snart två jävla år sedan han träffade henne, och jag står fortfarande kvar här två år senare lika ensam & dödskär medan han slutade vara kär i mig & träffade någon ny nästan direkt efteråt.
de bara gör slut och blir ihop och gör slut och blir ihop hela tiden och jag hoppas varje på något töntigt sätt att han ska lämna henne för gott och börja tänka på mig och liksom "wow, jag saknar henne", men varje gång jag råkar tänka så faller jag tillbaka till verkligheten och ser honom stå och hångla med henne någonstans eller ser honom skriva fina saker till henne och jag vill bara DÖ. ("there's nothing i can do to make you want me more than her, is there?" jag vet att det är töntigt att säga när man bara är (snart) sexton år men jag kommer ALDRIG NÅGONSIN träffa någon som han. det finns ingen annan människa i världen som är som han.

& hans nya tjej hatar jag nog mer än någonting annat i världen och det inte enbart för att det är hon som har honom nu & inte jag; hon är alltid så mycket bättre än mig. mycket finare. hon har allt det jag inte har. hon ger mig världens sämsta självförtroende. kan tänka att "åh jag känner mig faktiskt lite fin idag" & så ser jag henne 948593475 gånger finare = vill helst försvinna och känner mig fulast i världen. fast det där hatet började väl när han träffade henne, när han blev kär i henne, när hon var mer tillräcklig än vad jag var.

& jag vill ingenting hellre än att ha tillbaka förra sommaren; när jag var lyckligast i världen, när jag hade jättemånga vänner, när allt liksom var BRA. har tappat kontakten med typ alla (läs: typ alla har börjat umgås med henne istället för mig) och jag vet inte hur jag ska få tillbaka dem, om det ens går. jag känner mig ensammast i hela jävla världen & mest utav allt vill jag bara ha tillbaka HONOM, han som var en utav mina bästa vänner & som jag umgicks konstant med hela sommaren, han som jag råkade bli kär i & som jag höll på med hela hösten & som råkade vara en fucking jävla idiot. vill bara ha tillbaka honom som en VÄN men han har förändrats så jävla mycket och asdfghjslkdfhsjkjhsdgfskdjf jag orkar inte. saknar honom så det gör ont ibland, men så länge han är såhär får det fan vara. vill bara ha tillbaka honom som han var förra året ALLTSÅ JAG PALLAR EJ

äsch. jag vet inte. allt gör bara ont & jag vill bara få vara kär i någon som är kär i mig tillbaka & jag känner mig ensammast i hela jävla världen. har liksom glömt bort hur närhet känns.

Jag som trodde att jag kunde strunta i denna tråden nu när jag slipper min klass.
Men sådan tur har jag inte.
Tja, just nu är jag på övervåningen hos min mormor och gråter.
Min storasysters tjat om att jag ska sluta härma henne hela tiden är så jobbigt, specilellt när jag inte gör det, utan bara vill spela just den sången på pianot, och äta samma sak som henne just då eller något sådant.
Och min lillasyster slår, sparkar och nyper mig hela tiden ingen märker det men om j ens råkar nudda henne får jag skäll.
Och jag är så trött på det och hennes förlåt,hon menar det ju aldrig.
Hon och min kusin är just nu nere ofc leker och låter mig inte ens vara inne i rummet.
Och det känns som att allt min mormor gör är att skälla på mig.

ÅH, det käns skönt. Så jäkla skönt att ha det sagt så slipper jag förklara via telefon. Men du kommer ändå ringa imorgon. Vad ska jag säga?... Äh, jag måste väl inte svara heller.

Åh. Tänker på dig! ♥

Jag åker iväg imorgon så jag måste måste packa. Men sådär lägligt kommer ångesten och jag vill bara sätta på musik på högsta volym och krypa ner under täcket och gråta mig genom hela natten. Men jag kan inte det. Försöker ha ett leende på läpparna men allt blir bara fel. Hittar inte laddaren till varken telefonen eller kameran, mitt favoritläppglans är borta och allt är så stessigt.

Skolan är över men det är det enda jag tänker på ändå. Jag kunders gjort det bättre, jag borde ha pluggat mer tilldetprovet osv. Varför kan jag inte vara normal och fokusera på det bra?