De utvalda

Ethan harklade sig lätt. "Ärligt talat...Jag tycker det verkar lite skämmigt, jag vill kunna visa att jag kan klara av allt det här...Så de i byn inte tror jag är någon snorvalp".

"Ethan, du är en vuxen man och har klara det själv i åratal, det är ingen som tror att du inte kan." sa Eletha allvarligt och såg in i hans ögon.

Ethan suckade tungt. "Men jag vill inte ta hjälp, vem skulle jag ha en då ens? Det finns ingen jag litar tillräckligt mycket på här för att göra så viktigt jobb! Bara du, men du ska vila".

"Låter du någon göra det mindre viktiga kan du göra det andra själv, allt behöver du inte göra och då minskar din börda med över hälften." sa Eletha och suckade.
"Jag vet, jag borde hjälpa dig." morrade hon ilsket åt sig själv.

Ethan ångrade sina ord om att hon var den enda han litade på. "Nej nej...Vila!" bad han och strök henne över magen igen.

Eletha suckade lätt, "Förlåt, jag orkar bara inte." sa hon olyckligt och såg upp på honom.
"Jag vet inte......" hon mumlade något ohörbart och la sin hand på hans, den som var på magen.
"De kallar den för horunge." sa Eletha olyckligt.

Ethan stelnade till och såg plötsligt rasande ut. "Vilka?" morrade han. "Vilka kallar vårt barn för horunge?!". Hans vackra barn var inte någon horunge...

Eletha ryckte till och såg skrämt på honom, så lätt påverkad och känslig hade hon blivit.
"Tjänstefolket, de som kommer på besök." sa hon med stora blanka ögon.

Ethan tog sig upp ur sängen och öppnade dörren. "Jag ska sätta ett slut på det!". Hans trötthet och det här gjorde honom helt rasande.

Eletha såg på honom och kom upp på fötter, "Nej, Ethan du kommer bara göra det värre. Gör du det kommer de hata barnet." sa hon och kom fram till honom och tog tag i hans arm.