Life - Lupple & Medi PRS

"Åh du ser inte ut att vara gammal." Hon log mjukt.
"Men du kommer bli den bästa mostern mina barn vet." Hon såg sedan sorgsen ut.
"Jag vet det och det är fortfarande oroande." Hon skakade sedan på huvudet.

Mi skrattade roat. "Jag är välbevarad." Sa hon skämtsamt. "Jag ska göra mitt allra bästa för att uppfylla den rollen." Log hon och smekte hennes kind lätt. "Var inte sorgsen." Viskade hon.

Hon skakade på huvudet och tog hennes hand.
"Jag vet inte vad som hända mamma oc pappa. Var det en bilolycka eller var det det inte? " Hon svalde.
"Ville någon bli av med mig och mamma?"

Mi såg på henne med sorgsen blick. " Det var ett hot, mot din mormor." Viskade hon tyst. "Sedan, efter ett tag hände det där med Gabriel och din mormor ville bara skydda dig. Det var hennes högsta prioritet." Sa hon.

Hon såg på henne och nickade.
"Mina minnen blev blockade. Jag blev bortskickad och lämnad ensam. Inga större fester och alla högtider var hemska." Viskade hon och drog upp benen.
"Vet du vilka de var? De som är ett hot."

Mi nickade sakta. "Jag vet. Jag var där." Viskade hon. "Men din mormor resonerade rätt. Hellre skicka bort dig än låta dig dö." "De som var ett hot. "Rättade hon. " De är döda." Sa hon tyst.

"Men om de blev dödade efter en kort tid kunde jag väl få komma hem?" Hon fick tårar i ansiktet.
"Jag fick aldrig någon varm kram när jag mådde som dåligast." Hon såg ner.
"Jag trodde jag skulle bli tokig när jag kom hem och det fanns mat. Jag visste inte vad jag skulle göra."

Mi såg på henne. "Vem sa att det var en kort tid efter? De är döda nu, men inte då. Det var kort innan din mormors död som vi fick upp deras spår." Viskade hon. "Du får hur många kramar du vill nu." Sa hon i hopp om att muntra upp henne.

Hon såg på henne och snyftade till. Hon drog henne till sig och nickade.
"Gärna." Hon suckade.
"hur lyckades ni dölja mig då? Jag doftade väl för dem?" Hon suckade tungt.
"Och jag önskar att jag hade haft bara ågon att prata med."

Mi kramade ömt om henne och log svagt. " Magi." Viskade hon. "Och du var aldrig ensam. Även om du inte märkte av vår närvaro fanns alltid någon där du var. " Sa hon med ett litet leende.