prs yehet & kkaebsong

Försiktigt stryker Joshua tummarna över tjugoåringens våta kinder med ett bittert leende.
"Kanske du glömt lite, men ditt hjärna kopplar fortfarande kärlek till de namnen." Viskar han, hur jävligt klyschigt det än må vara. "Du gick i skolan tillsammans med dem i sju år, jag tror dina minnen kommer tillbaks långsamt.. Kanske inte alla." Än en gång drar han in Zihao i famnen.

”Men det är inte jag som borde gråta”,
Snyftade Zihao och grep tag ännu hårdare om Joshua. ”Det är alla ni andra som borde känna sorg, inte jag”, ylade han och försökte desperat få kroppen att sluta darra som ett asplöv. Tjugoåringen kände ju knappt någon koppling till någon annan än nittonåringen, så varför kändes det som om hjärtat skulle gå sönder i tusen bitar? Varför kändes det som om hans lungor hade krympt till en tredjedel av sina orginella storlek?

Joshua håller upp den äldre hårt, känner hur han darrar likt förbannat.
"Varför skulle du inte känna sorg? Du har förlorat två vänner." Viskar han och stryker händerna över hans rygg, medan hans egna tårar börjar rinna ner över hans kinder.

Två vänner var ingenting i jämförelse med att förlora en bror. Det var åtmsintone vad han själv trodde, rent logiskt tänkande.
”Du förlorade din bror, Joshua..” viskade Zihao och knippade efter andan. ”Din bror..”, upprepade han med uppspärrade ögon och stirrade tomt på nittonåringen. ”Samuel är död, hur kan du inte ha panik? Till och med jag har panik.” Tjugoåringen ryckte till en aning och bet ihop käkarna. Dumma, dumma Zihao.

"Tror du inte att jag har panik? För det har jag, jag tror knappt jag kommer kunna överleva utan Samuel, aldrig. Men samtidigt kämpade han för en mycket större sak, Andrew och Anthony också, att mugglarfödda och mugglare ska få leva.." Viskar Joshua och stryker händerna över Zihaos lockar. "Plus har du djupa sår, jag vill hålla mig sysselsatt för att slippa tänka på allt som hänt, och vad som kommer hända. Jag måste fokusera på dig och Jayden just nu, så att inte ni inte förlorar medvetande."

”Jag mår jättebra”, försäkrade Jayden med ett föga övertygande leende. ”Det enda jag oroar mig inför är fullmånen, men det är väl ändå ett tag kvar”, fortsatte han med en grimas och pillade lite på axeln där Zihaos sylvassa tänder trängt igenom för några timmar sedan.
”Nej, ingen av oss mår bra”, utbrast tjugoåringen i protest och lät blicken glida mellan alla ansikten, både de han kände igen och de han helt förträngt. ”Med andra ord måste vi fokusera på att ta hand om varandra, för alla mår dåligt, bara på väldigt olika sätt.” Klok? Ignorant? Äsch, han visste inte ens längre.

Försiktigt stryker Joshua fingrarna över den äldres panna innan han nickar instämmande.
"Du har rätt Zihao." Mumlar Julian med ett litet leende och lutar sin panna på Joshuas axel. "Du kommer nog inte ihåg mig heller, men jag är din fästmans vän." Berättar han, jo, kanske han kan börja på nytt med Zihao, bli en bättre vän till honom.

Zihao lät blicken glida mot Julian samtidigt som han skakade en aning på huvudet.
”Förlåt, men jag kommer inte ihåg dig”, mumlade tjugoåringen och snörvlade till. ”Eller..jag känner igen ditt ansikte men jag kan inte placera det”, förklarade han och slöt frustrerat ögonlocken. ”Jag gillar inte människor..människor är onda. Hatar att jag ens har den här dumma kroppen.” Hoppsan, vart kom det där ifrån nu då? Kanske det fortfarande fanns delar inom den lilla idioten som fortfarande var motvilliga att acceptera känslor och bla bla bla.

"Jag förväntade mig inte att du skulle komma ihåg mig," påpekar Julian med ett lätt skratt och ser ner mot Samuel medan han kramar om sin väns hand.
"Ja, människor är onda." Säger Joshua instämmande, och skiftar tillslut till den lilla fjällräven. Och klättrade upp hos Zihao. Om han hatar människor, ska han få gosa med en räv.

”Varför då? För att vi var ovänner eller?” Undrade tjugoåringen och borrade ner ansiktet i den mjuka pälsen med ett litet stön. ”Och jag menar inte att alla männsikor är onda, men vissa är det”,
Fortsatte han i ett försök att förklara. ”Jag gillar inte att vara en del av den gruppen, alltså att vara mänsklig..för det betyder att jag är likadan som dem på flera punkter.” Nej, den förklaringen var kanske inte den lättaste att förstå sig på, men Zihao hade åtmsintone försökt.