When the sun rise [Sv]

JÄTTEBRA!

Älskar detta! Meer! När du har tid förstårs! ♥

Dags för nästa kapitel!
__________________________________________

Kapitel 36 –
Fred Weasley

När jag såg Ron, liggande på sjukhusbädden rös jag i hela kroppen. Så blek. Så svag. Så mager. Hans röda hår låg klistrad mot pannan, som glänste av svett.
"Får han i sig någon näring", frågade jag förskräckt. Min röst var endast en viskning.
"Inte särskilt mycket som du ser, men när han är vaken korta stunder så får botarna i honom en brygd med näringsersättande", svarade Angelina. Jag nickade tyst för mig själv. Bredvid mig kände jag hur Rose var kall som is när hon strök förbi min arm, på väg mot Ron. Hon gick förbi mig och saktade in vid sängen. Hugo var strax bakom henne. Där stod de ett tag utan att säga något, men tillslut så fattade Hugo sin pappas mycket större hand och suckade.
"Hur mår du pappa?", viskade han försiktigt. Rons ögonlock fladdrade till och han slog upp ögonen. De var matta och glanslösa, men när han fick syn på sina barn lyste hela hans bleka, tärda ansikte upp.
"Hugo, Rosie. Är det ni?" Hans röst var svag. Rose andades djupt och klämde fram ett leende.
"Ja, pappa. Vi är här", svarade hon. Ron försökte klämma fram ett leende, men det förvandlades till en grimas av smärta.
"Jag har längtat efter er. Jag hoppas att ni har det bra på Hogwarts." Hans röst var så sprucken att jag hajade till, men Rose strök bara undan sin lugg som ramlat ner i ansiktet och dolde hennes ögon, som glänste av tårar.
"Vi mår bra pappa."

Hugo, som inte yttrat sig på några minuter släppte plötsligt taget om sin fars kalla hand. För en sekund trodde jag att han skulle gå sin väg, men sedan lutade han sig fram och omfamnade sin far hårt.
"Du måste bli bra. Lova mig det", viskade han, med en tår rinnande ner för den fräkniga kinden. Ron lade med en kraftansträngning armen runt sin son och kramade honom.
"Jag lovar."
Vet ni hur det känns när hela världen plötsligt stannar upp? När det känns som om man plötsligt har frusit fast? Så kändes det den där hemska minuten när Ron plötsligt föll ner med huvudet mot kudden. Orörlig. En skälvande sekund var allting helt tyst. Kylan spred sig i rummet snabbare än en löpeld. Sen hörde jag min egen röst, någonstans långt borta, som i en annan värld.
"Botare! BOTARE!"

Super bra.

Nej! Ron får inte dö!!!

meeeeeeeeeeeeeeeeer

Åååhhhåååhåååååhååhåhåhåh *stum* ♥ ♥ ♥

Jättesuperbra!! Tårögd :'(

Jättebra!!
Undra vad som hände med Ron?
Dog han?? Han kan inte ha gjort det, han lovade!!!

NEEJ! Ron måste klara sig!!!
btw extremtsuperbra!!