rollspelare & tippest prs

Alexander rynkade lite på pannan men nickade lite, fick ta sig ett allvarligt snack med drottningen när de väl kom fram. Han red ikapp vagnen där Sophia var och höll sig nära hela ridturen till hovet. Sophia visste verkligen inte vad hon skulle förvänta sig för bemötande av någon längre. Hennes mor skulle säkert vara enormt besviken över att hon inte lyckats bättre, kungen hatade henne redan tillsammans med Henri. Alexander vågade hon inte lita på helt och hållet och damerna hade, likt henne, ingen större makt alls.
Sophia klev ut från vagnen när de var framme och gick raka vägen till sin kammare, tänkte fräscha upp sig innan hon mötte upp sin mor då hon inte hade lust att höra hur olämpligt klädd hon var. Hon låste in sig i rummet och suckade högt, ville kasta omkull allt men sansade sig. Hon bytte om till en dyrare och prydligare klänning innan hon fixade sitt hår så gott som det gick. Hon var inte alls nöjd med resultatet men det fick bli som det blev. Hon ville inte besvära flickorna mer än vad hon redan hade gjort.

Skottarna red framför honom och Henri behöll platsen längst bak. Under ridturen hann tankarna om hans far nå honom; hur djupt in i skiten satt Henri? Det skulle inte förvåna honom allt för mycket om hans far bestämde sig för att kasta honom i en fängelsehåla en vecka. Det skulle snarare kännas som ett minst sagt rimligt straff för det han gjort. Lämnat hovet, med hästar och dyrbara ägodelar, för att gifta sig med en kvinna som han egentligen inte skulle gifta sig med?

När de nådde fram till hovet så hoppade han snabbt av hästen som han därefter överlämnade till Pierre, som stod vid stallet och tog emot allas hästar. Hans blick var, som vanligt, varm och han log svagt mot Henri. Dock så sa dem inget till varandra - Henri ville till sin kammare så snabbt som möjligt. Det gick däremot inte som han tänkt sig. Så fort han kommit innanför portarna till slottet så möttes han av sin mor som genast slog armarna om honom. Henri, som självfallet blev chockad av det, kramade svagt tillbaka henne efter några sekunders bearbetning.
"Jag trodde aldrig du skulle komma tillbaka", viskade hon när hon äntligen drog sig undan. Henri kunde se att hon hade gråtit. Hennes ögon var rödsprängda.
"Förlåt", mumlade han, då det var det enda han kunde få fram. "Förlåt mig."

Sophia beslutade sig för att låta sitt hår falla naturligt över sina axlar. Hon satte i ett smycke för att stärka sin position som drottning, det var aningen likt en krona. Hon tog ett nervöst andetag innan hon gick ut från sin kammare, och vidare mot tronsalen. Hon svalde hårt när hon såg prinsen och hans mor. Det enda hon tänkte på var Henris hot, om att avslöja hennes handlingar till kungen och få henne dödad. Hon tittade bort ifrån dom då hon hörde steg närma sig från tronsalen. Hon tittade upp och kollade på kungen lite snabbt innan hon vilade blicken på kvinnan bredvid. Hon visste att det var hennes mor, men det fanns inget med henne som utstrålade värme eller kärlek.
"Sophia, hjärtat! Se vad stor du blivit." sade hennes mor glatt och kramade om henne. "Du har kostat på oss så många problem." väste hon lågt i örat på Sophia. Flickan varken sa något eller besvarade kramen utan stirrade ner på stengolvet.

Henri och hans mor beslutade sig för att gå vidare mot tronsalen, då hans far skulle vara där. Inte för att det lät särskilt lockande - men han var tvungen. Han kunde inte undvika sin far. När Henri fick syn på Sophia så vällde ilska blandat med något som endast kan beskrivas som förvirring upp inom honom. Han såg vad han antog var hennes mor men tittade inte på de två kvinnorna allt för länge innan han gick fram till sin egen far. Han bet sig osäkert i läppen när han tittade upp på sin far som, precis som när Henri var liten, tornade upp ovanför honom.
"Jag har ingenting att säga till dig", sa hans far kallt innan han lätt knuffade Henri ur sin väg.

Sophia tog ett litet steg bakåt när hennes mor slutligen släppte taget om henne. Hon kollade på kvinnan en stund, kände inget behov av att säga något så hon nickade kort innan hon vände sig om för att gå tillbaka till sin kammare. Hon tvivlade starkt på sin förmåga att hålla minen i en längre stund då hon blev tårögd bara av att se Henri. Hon stängde dörren efter sig och sjönk ner på golvet med ryggen emot den hårda dörren. Hon slöt ögonen och bad en tyst bön om att hon inte skulle behöva träffa varken sin mor eller Henri mer.

Drottningen gick snabbt fram till sin son då hon såg hur sin make behandlat honom. Henri tittade på henne och hon la tröstande sin mjuka hand på hans axel.
"Var är Englands drottning?" frågade Henri snabbt då den tanken nått honom. Hans mor pressade fram ett svagt leende och drog försiktigt tillbaka sin hand.
"Vi hann meddela henne om situationen innan hon begav sig hit", svarade hon lugnt, som om att det inte alls spelade någon roll. Hans mor var bra på att ljuga. Han önskade att han fått ärva den egenskapen. "Men jag... Jag insåg att din far inte varit rättvis mot dig. Inte jag heller, för den delen. Och det enda sättet som jag tänkte att jag kunde gottgöra det var att... Att låta Juliette komma tillbaka till hovet." Henri spärrade upp ögonen. Han kunde inte hjälpa det. Juliette? Han visste knappt ens om han hade några känslor kvar för henne. Några känslor var säkert kvar, det var bara några dagar sedan han träffade henne senast... Om inte annat så var hon en bra distraktion, i alla fall.
"Är hon?" frågade han ivrigt, hans humör genast bättre. "Var är hon?" Hans mor log nu genuint, även fast Henri visste att hon inte hade allt för höga tankar om Juliette. Hon ville sin son väl, förstod han.
"I sin gamla kammare", svarade hans mor och gjorde en gest mot trappan som innebar att han genast fick gå dit. Henri pussade sin mor på kinden innan han rusade upp för trappan och mot Juliettes kammare.
När han väl var i korridoren var han nära till att knacka på fel dörr - Sophias dörr. Precis bredvid Juliettes. Det hade blivit en vana att knacka på Sophias dörr. Tänk så skulle han aldrig göra det igen? Han ruskade av sig alla tankar och gick sedan mot Juliettes dörr och knackade melodiskt.

Sophia suckade tyst då hon hörde steg utanför, det sista hon ville var att träffa någon mer. Hon reste sig irriterat upp och väntade på en knackning men det kom inte, istället hördes en dov knackning utifrån. Antingen till dörren bredvid men det rummet var tomt ända sen Juliette lämnat. Sophia torkade sig under ögonen och gick ut från kammaren, rummet var kanske inte så tomt som hon hade trott då dörren intill öppnades och Juliette stod där. Sophia kollade på Henri lite snabbt men vred snabbt bort huvudet när hon kände hur illamående hon blev. Hon tänkte däremot inte låta honom veta hur dåligt hon mådde så hon höll huvudet högt medan hon gick förbi honom. Planen var att söka upp Alexander, få sin mor avsatt som regent och själv kunna styra över sitt liv.

Innan Juliettes dörr öppnades så kom Sophia ut ur kammaren bredvid. Det kändes stelt bara att titta på henne. Kort därefter öppnade Juliette dörren och Henri vände blicken mot henne och möttes av hennes livfulla, gröna ögon och hennes vackra blonda hår. Tidigare hade han inte funnit henne mer attraktiv än vilken annan adlig flicka som helst, men han hade saknat henne. Även fast han kanske inte insett det de allra senaste dagarna. Han drog in henne i en kram fylld av känslor innan han, fortfarande med armarna runt henne, vände blicken mot Sophia.
"Stuart, har du något koll på läget med alliansen?" frågade han, även fast frågan i det läget inte intresserade honom. Han ställde frågan i rent provocerande syfte, bara för att tvinga henne att titta på honom tillsammans med Juliette, för att visa att han snabbt kunde byta ut henne.

Sophia stannade upp och vände sig om med ett leende som verkade genuint lyckligt. Hon ville slå till honom och skicka iväg Juliette snabbare än vad han kunde blinka men hon såg till att hon inte verkade annat än sockersöt.
"Har du inte hört? Jag har fått ett frieri från Carlos. Detaljerna är inte helt utredda än men antingen åker jag dit, permanent eftersom han är man nog för att kunna prioritera, eller så kommer han hit och hämtar mig. Vi har som sagt inte bestämt än men jag tror att jag kommer tacka ja. Det är väl passande för er, så vi får be så att allt går bra. Godnatt." sade hon och vinkade lite innan hon vände sig om för att gå igen. Ännu en grej att göra, se till att Carlos faktiskt dök upp eller att hon åkte dit. Ifall det bara var tomma ord så skulle hon skämmas ihjäl, fick för tillfället förlita sig på att det skulle gå att ordna då prinsen faktiskt hade bett om hennes hand.

Även fast Sophia lyckats vara mer provocerande än han själv så kunde han inte bli arg med Juliette i sina armar. Han vände tillbaka blicken mot henne och mötte återigen de gröna ögonen som såg lättade ut. Trodde hon att han kunde gifta sig med henne nu? För det kunde han väl inte? Hans far skulle ju kämpa för en allians med England. Han slutade tänka och föste istället in Juliette i kammaren och stängde dörren bakom dem.