Allmänt rollspel! {HP}

Ethan blev överraskad när en uggla hackade på fönstret. Han öppnade det, och han kände igen ugglan som Adeleines familjeuggla.
Ganska direkt lade han märke till att det inte var Adeleine som skrivit, utan någon annan och när han vecklade ut pergamnetbiten fick han svaret.
Cassandra, av alla människor, hade skickat en uggla till honom och bett honom komma över.
Han plockade upp fjäderpennan och klottrade ner ett svar.
Cassandra,
visst. Kommer så snabbt jag kan, flampulver eller vad tycker du? Adressen skulle också vara bra att veta.

Ethan.

Cassandra såg hur en uggla kom flygandes in igenom hennes fönster. Hon kände igen den som Mays och och vecklade försiktigt upp brevet. Hon log när hon läste det May hade skrivit och vände på pergamentet för att skriva ett svar.

May.

Våra föräldrar sa att vi gärna fick ta hit gäster så de ändå inte skulle vara hemma, så du får gärna komma.

Kram från Cass.

När hon hade skrivit klart brevet kom deras familjeuggla tillbaka med ett brev i munnen. Hon öppnade Ethans brev och krafsade snabbt ned att han kunde komma dit med flampulver och vart de bodde innan hon lät deras uggla flyga iväg med båda breven.

Adeleine vred långsamt på sig så att hon låg med ansiktet mot väggen. Tårarna letade sig ur hennes ögon, men inget ljud följde med. Det var bara tyst, olidlig smärta. Hon ville inte känna det mer. Hon ville bara att någon skulle komma och kasta "obliviate" över henne, eller att en dementor skulle suga ut hennes själ. Samtidigt saknade hon Ethan, men hon visste inte vad hon skulle skriva. Hon orkade inte skriva till honom och låtsas som om allt vore okej. För det var det inte, men det var inte någonting hon klarade av att berätta.

Ethan var 99,9 % säker på att familjen Winter hade sin vedspis inne, så han tog inte på sig mer innan han ropade att han skulle till en kompis, tog en näve flampulver och kastade det över sig, ropade Adeleines address och försvann i ett virrvarr av gröna lågor.

Cassandra skyndade sig ned till vedspisen som var i vardagsrummet och hann precis ned i tid för att se Ethan dyka upp ur gröna lågor. Hon nickade som hälsning och sa sedan;
"Hon är där uppe", och kollade menande på trappan.

Adeleine hörde en knackning på dörren. Det var hennes mamma.
"Älskling, jag och din pappa går ut en stund. Det tar inte lång tid", lovade hon.
"Jaja", mumlade hon tillbaka, fortfarande med stängda ögon. Det dröjde inte länge innan ytterdörren smälldes igen.

Ethan rynkade på ögonbrynen och gick uppför trapporna. Vid ett annat tillfälle hade han nog stannat och kollat noga på stället, som definitivt var bättre än deras våning i Diagongränden.
Han kom fram till dörren han antog var Adeleines och knackade.
"Leine?" frågade han. "Det är jag, Ethan. Kan jag komma n?"

"Ännu en god gärning gjord", mumlade Cassandra tyst. Hon hoppades att Ethan kunde hjälpa Adeleine för hon var riktigt orolig. Hon gick upp till hennes rum och skrev varsitt brev till Rachel, Anthony och Damon som innehöll en inbjudan till dem på nyår. Hon hoppades att de kunde komma, det skulle vara härligt att ha hela gänget samlat igen.

Adeleine slog förskräckt upp ögonen när det knackade på dörren och hon hörde Ethans röst. Hon bet sig i läppen och svepte sig hastigt över ögonen med handen för att torka bort tårarna. Egentligen var det nog rätt så lönlöst, då hennes ögon förmodligen var rätt så röda för tillfället. "Visst", försökte hon säga med stadig röst, men hennes röst bröts, så att det sista i ordet kom ut som en viskning.

May log när hon fick Cassandras brev och krafsade ner ett svar och skickade iväg Tom med det med. Stackars uggla.
Sedan snurrade hon ett varv på sin kontorsstol innan hon skuttade upp och gick fram till sin garderob som hon dramatiskt öppnade och började söka efter något lämpligt att ha på sig (man kan aldrig vara ute i för god tid).