Prs med Wolf

Anaid fortsatte att tiga medan hon drog åt sig den ända pilbåge och koger som fanns bland vapenen. Hon spände prövande strängen och sköt utan någon pil.
Norman var först att prata.
"Inget från Harald, men en del av vapnena är Vagns eller Adams, sedan gissar jag att vi luktar ganska lika...vi är som sagt bröder..."
Minosa plockade upp en av pilarna ur Anaids koger.
"Det här är definitivt Adams pilar, kolla på spetsen, taggarna är tänkt att fastna i offrets kropp för att det ska bli svårare att få ut pilen...helt Adams stil..."
Minosa räckte pilen till Rascal.
"Anaid kan du försöka väcka Astrid nu?"
Anaid hängde tyst pilbågen över ryggen och gick fram till sin sovande kusin.
Med en kort blick på hennes ansikte sköt hon ut en kort vattenstråle ur handen rakt på Astrid.
Astrid slog direkt upp ögonen och hostade kraftigt.

"Översätt åt mig", sade Rascal till Sham innan han förvandlades och sänkte sitt stora huvud närmare pilen. Han sniffade på den i några sekunder innan han slickade sig om nosen och lyfte på huvudet.
"Han har doften", sade Sham. Rascal frustade och travade ut ur rummet. Sham följde efter honom.
"Kom ner till hallen när ni är klara här", sade han innan han försvann. Rascal och Sham gick nerför trappan och stannade i hallen. De kunde tydligt höra två personers andetag utanför ytterdörren. Förmodligen hoppades människorna överraska dem när de kom ut och planerade att vänta tills dess. Om de störtat in i slottet skulle de aldrig kunnat fånga alla. Rascal pressade nosen mot dörrspringan och luktade. Han kunde känna Adams doft och kände igen den mer mustiga doften han känt runt fällan Sham fastnat i. Det betydde att Adam och Vagn väntade utanför ytterdörren och Harald vaktade bakvägen ensam. De kunde inte ha haft mer tur. Rascal såg upp på Sham med ett varggrin och Sham log ondskefullt tillbaka.
"Perfekt", viskade han samtidigt som Aimil anlände med sin nya väska och ormburen.

Minosa stirrade på Rascal både under och efter förvandlingen. Korta minnesbilder från hennes andra år i livet kom tillbaka, främst minnen av hundar. När hamnskiftarna hade gått stod hon fortfarande kvar och stirrade på golvet där Rascal hade stått.
Anaid knäppte med fingrarna framför hennes ögon.
"Hallå? Minosa? Är det någon hemma?"
Minosa blinkade och skakade på huvudet.
"Förlåt, jag...jag är nog bara trött...har ni förklarat för Astrid vad som händer, har du helat henne Norman?"
Norman nickade.
"Ja, men som sagt är det svårt när jag är trött och stressad, hon kan gå men det kommer göra ont...och om hon sträcker på sig på samma set igen finns det en risk att hon blir sämre..."
Astrid reste sig mödosamt upp. Anaid räckte henne en kniv innan Norman stoppade undan alla de återstående vapnena under klädnaden.
Försiktigt tog de alla sig ner till vargarna på första våningen. Astrid var något halt på grund av sin rygg.
"Är dem här?" viskade Norman åt vargarna.

Sham nickade. Han hade just förklarat saken för Aimil.
"Harald står ensam vid bakvägen." Rascal satt några meter från ytterdörren med spetsade öron. Om männen utanför gjorde något skulle han höra det.
"Det är ytterst viktigt att vi tar ut Harald snabbt och tyst. Vi vill inte dra till oss uppmärksamhet", viskade Aimil och rättade till väskan som hängde över hennes axel.
"Det är bäst om vi har klart för oss vem och vad som utför uppgiften. Det blir svårt att skada honom så att han inte kan ropa på hjälp utan att döda honom, så jag föreslår att ni förbereder er för hans död", sade hon allvarligt till de församlade, mest till människorna. Sham slöt ögonen och rynkade pannan.
"En pil skulle kunna döda honom snabbt och ljudlöst, men bågen tar tid att ladda och det finns en stor risk att man missar en vital punkt. Det säkraste borde vara att skära av halspulsådern bakifrån i en smygattack", sade han och sneglade på människorna för att se deras reaktioner.

"Jag skjuter honom" sade Anaid bestämt, "Jag missar aldrig"
Hon drog smidigt fram sin båge och låtsades skjuta. Minosa skakade på huvudet och drog fram sina vapen.
"Du är lite ringrostig Anaid, det var länge sedan vi tränade på allvar, det bästa vore att hugga ner honom snabbt" Minosa högg i luften framför sig, "Men det blir svårt att överraska honom när ända vägen är den han vaktar"
Astrid var den ända som såg osäker ut.
"Måste ni döda honom? Död är antagligen inte lösningen på konflikten mellan oss och era bröder -mina kusiner-...finns det ingen annan lösning?"
Norman skakade bistert på huvudet.
"Nej tyvärr inte..." han funderade, "Jag föreslår att en hamnskiftare gör det, människor kan inte se i mörker på samma sett som ni kan, jag tror inte att Harald har något lyse där ute så om någon av er är tillräkligt snabb för att hinna ut och attackera honom innan han uppfattar er possition har vi en stor chans att komma undan"
Minosa och Astrid nickade men Anaid skakade på huvudet.
"Det finns ett problem bara..." Anaid vände sig mest mot Rascal, "Era ögon lyser..."


(Det här rollet fyller 1 år idag ;P )

Hamnskiftarna stod tysta under människornas diskussion och försökte komma på sina egna lösningar.
"Jag är snabbast av oss, men du har rätt i att ögonlysandet blir ett problem...", mumlade Aimil och såg bistert ner på sina tår. Rascal hade känt hur Anaid vänt sig och sett på honom under sitt konstaterande, men han låtsades som om han inte hade märkt det. Hon var för distraherande, han kunde inte tänka klart om han samtidigt såg på henne.
"Finns det inte något sätt att dölja ögonen?" frågade han och Aimil fnös till svar.
"Jag kan ju blunda, men jag tvivlar på att det skulle hjälpa oss att nå vårt mål", sade hon ironiskt. Pressen gjorde henne lättirriterad. Sham var den enda som inte sagt något sedan han lagt fram sitt förslag och nu tog han till orda.
"När jag inspekterade mitt rum hittade jag några kläder...", började han tveksamt, som om han var rädd att bli avbruten. "... Som man kunde se igenom, men de såg normala ut utifrån. Vi skulle kunna använda en remsa att binda för ögonen."

(Det händer ibland att jag tar långa pauser, men jag kommer alltid tillbaka, så sluta inte bevaka. Kallamina)

Anaid nickade.
"Vi kan testa det, fungerar det inte får vi..." hon avbröt sig tvärt när skenet från en fackla föll in genom ett av fönsterna. Anaid kunde inte se något ansikte men siluetten av en lång, bredaxlad man syntes tydligt i fönstret. Hon var först inte säker på om personen utanför kunde se dem, men när ett hårt bankande mot porten började gick det inte att ta miste på saken.
"Vi är upptäckta!" ropade Norman och drog snabbt fram sitt svärd. Han, Anaid och Minosa ställde sig i stridsposition medan Astrid höll sig i bakgrunden och viskade åt de andra;
"Gör inget utan att tänka nu! Snälla!"
Sekunden efter slogs dörren in och ljuset från facklan lyste upp rummet.

(Ingen fara, jag avbevakar aldrig en rollspelstråd )

"Fhalbh!", väste Sham dämpat när dörren slogs in och han ställde sig hukad framför Astrid och Minosa. Han stod så att alla hans muskler framhävdes i ljuset i ett försök att skrämma angriparen. Aimil stod bakom Norman, men hon var beredd att när som helst kasta sig förbi honom. Hennes läppar var hotfullt uppdragna och blottade hennes vassa tänder. Rascal sträckte ut en beskyddande arm framför Anaid och stirrade kyligt på figuren framför sig.
"Håll dig bakom mig", viskade han. Egentligen visste han att hon kunde ta hand om sig själv och var förmodligen bättre på att handskas med situationen än han, men han kunde inte slåss mot sina beskyddarinstinkter.

"Så, du anslöt dig alltså till barbarerna och förrädarna trotts allt Norman, jag måste säga att jag förväntade mig mer av dig" till Anaids förvåning var det inte Haralds röst som ljöd, det var Adams, "Och jag får medge att jag är förvånad över att du fortfarande är vid liv, man vet ju aldrig när odjuren får lust att följa sin sanna natur"
Norman svarade inte sin bror utan tog bara ett hårdare tag om sitt svärd.
"Vad vill du Adam? Varför är ni här? Hur hittade ni oss?" Anaid blängde på sin bror, som nu tagit ett par steg in i slottet, "Och håll käften om mina vänner"
Adam skrattade ett nästan ondskefullt skratt och snurrade sitt svärd i handen.
"Tuffing där va, kortis"
Anaid bet ihop sina tänder. Hon avskydde att bli kallad kortis.
Innan hon hann svara sin bror dök ännu en man upp i dörröppningen. Han var något längre än Adam och hade ett likgiltigt, känslokallt uttryck i ansiktet som Anaid allt för väl kände igen. Hon frös till när hennes äldste bror kom in genom dörren. Vagn hade, istället för ett svärd, i handen ett pergament stycke som han vek upp och började läsa ifrån;
"Lady Anaidelle, Selene, Seraphina, Jessalea,..."
"Åh för tusan Vagn!" ropade Anaid frustrerat, "Säg varför ni är här istället för att rabbla upp alla de där hemska..."
Vagn avbröt henne och läste vidare;
"...Sigrid, Melopee, Lilja, du är härmed arresterad för följande brott; högförräderi, häxeri och äktenskapsbrott"
Anaids ansiktsuttryck gick från ilsket frustrerat till förvirrat och oroligt.
"Vad!?...Hur i helvete kan jag bli arresterad för äktenskaps brott! Jag är inte ens gift!"
En tredje och ännu större figur dök upp i dörröppningen.
"Att rymma med en annan man ifrån sin trolovade är ett väldigt grovt brott om du frågar mig, jag menar, jag gillar inte när mina saker rycks ur händerna på mig"
Anaid rös när hon förstod vem den tredje personen var. Harald.

Sham morrade långt nere i strupen.
"Jag har en stark lust att visa min sanna natur just nu", morrade han hotfullt och hukade sig ännu lägre. Rascal tog ett steg framåt när Vagn tilltalade Anaid och ännu ett när Harald gjorde det. Han visste mycket väl hur dumdristigt det vore att anfalla dem. Deras enda chans var att fly, men deras planer hade omintetgjorts. Han kastade en blick på Harald och rynkade omedvetet på näsan. Det fanns inget med den mannen som han ens stod ut med. Han såg bort och lade märke till att Aimil upprepat sneglade på dörren de tänkt fly genom och knyckte lite med nacken. Hon hade rätt, insåg Rascal, dörren var obevakad nu. Men problemet kvarstod, mellan dem själva och dörren stod fienden. De hade inget val. De tre hamnskiftarna bytte form precis samtidigt, vilket bländade bröderna ett ögonblick. Sham var den första att anfalla. Han kastade sig över Adam och välte omkull honom med sin fulla tyngd. Aimil sprang i en vid båge runt Harald och tog sedan ett skutt upp så att hennes framtassar hamnade på hans axlar. Innan de slagit i marken hade hon slutit sina käftar runt hans tjocka nacke och brutit den med en vildsint brutalitet. Rascal gled över golvet på sina fyra ben och låste käkarna runt Vagns ben tills han kände tänderna glida över hans smalben. Han såg upp på Anaid och stirrade sedan på dörren. Gå! Vi uppehåller dem!