The rich man's daughter(PRS)

"Men nej, det är fel. Du borde vara hemma inte här. Finna dig någon som du kan leva med, i din samhällsklass. Din far behöver en arvinge." sa hon men lät sig dra in i hans famn.

"Vänta." skrek Lance och sprang efter henne och snart fick han tag i henne.
"Tror du att vi lever i frihet? Tror du att det är roligt att var dag frukta för att bli hängd dit vi alla ska. Tror du att det är roligt att känna hungern riva i magen och frysa genom märg och ben?" sa han och såg in i hennes ögon.
"Du må ha det svårt där eller säga att vi inte förstår, men detta liv är ingen dans på rosor, det är ett kriminellt liv." sa han vasst till henne.

"Så vitt jag vet dog min far för några år sen". Edward hade tagit sig därifrån då han ännu knappt var en ung man. "Och jag har hört att min farbror tagit över".

Mona darrade nu, dels av ilska. "Jag vet allt det där, även fast det är lite mot vad ni upplevt så har jag kännt hungern jag med, känslan att inte kunna gå för att man var så svag och känslan att man skulle kunna dö när som helst!".
Hon hade nästan svultit ihjäl där på gatan, frysande och svag. "Och jag vet det där med, men jag struntar i det. Jag väljer det här och tänker inte någon av er tvinga mig tillbaka".
Hon slet sig loss ännu en gång och andades häftigt och upprört. Tårarna rann än och hon såg ut att kunna springa när som helst igen.

"Det är du som rättmätligen äger gården, fast din farbror förtjänar den." mumlade Hilde och suckade, det kändes så fel hon hade trott att hon och Edward var av samma ursprung. Hon drog på sig kläderna snabbt och tog pil och båge.
"Jag måste gå." mumlade hon, hon ville vara själv och försvann ut i skogen.

Lance nickade.
"Det är ditt val, men det är en kriminell bana du får." sa han vänligt och drog henne sakta intill sig.
"Det är bara det att jag inte skulle låta min värsta fiende få detta liv. Sen letar din far efter dig och efter Hilde och Edward med. Han tänker ta dem som utbyte, deras liv är i fara." mumlade han och såg på henne, han hade inte sagt det till dem.

"Om jag skulle komma nu och försöka kräva boken så skulle inte min farbror känna igen mig, jag skulle bli hängd och jag vill ha dig med mig till gården i sådana fall, men det går inte". Och deras liv var lyckligt som det var just nu. Då Hilde gick sa han inget utan bara tog på sig sina kläder han med, sin kappa och en hatt som dolde hans ansikte innan han tog sig ut han med, men han försvann mot staden.

Mona andades häftigt än och begravde ansiktet mot hans bröstkorg utan att tänka på det. "Gör min far det?" mumlade hon. Hon lugnade tillslut ner sig helt. "Och många är nog ute efter mig nu med, en gång, för något år sedan blev jag kidnappad, av min egna farbror, han utkrävde min far på pengar och hade tänkt döda mig sen, så det kan hända igen om inte soldaterna hittar mig" De kunde få pengar för henne en sedan inte ge henne till hennes far.
Plötsligt hördes en manlig röst bakom dem. "Det har du rätt i flicka lilla, jag tänker ta pengar för dig och sedan döda dig". Ett par starka händer drog henne från Lance och hon kände en kniv mot sin hals. "Och du" rösten talade nu till Lance. "Försöker du något dödar jag henne nu". Mannen var stor och kraftig och känd i den kriminella världen för att göra exakt som han ville.

Hilde gick rakt in i skogen, hon var kanske inte så fokuserad som vanligt och med inåtvänd. Hon funderade på allt och var inte uppmärksam på att skogen var alltför tyst, inte ett fågelkvitter hördes, inte något.

Lance vände sig mot honom hans rörelser var vaksamma. Men Lance hade inte kroppshyddan till att slåss. Han var inte muskulös utan finlemmad som en adelsman.
"Att döda någon som du kan få mycket pengar för då du lämnar in henne vore mycket dumt även för dig." säger han lugnt och ser inte ens mot Mona. Han var tvungen att låsas att hon inte betydde något för honom för att rädda hennes liv även om det smärtade att göra det.
"Jag tänkte själv lämna in henne, hennes far sägs betala redigt." sa han med ett flin mot mannen.

Edward tog sig mot staden, han var känd där under andra namn, mest känd för att vara god trots att han stal och kunde slåss för att få det han ville. Han drog hatten längre ner då han kom in i självaste staden och såg vakter rida runt.

Mona kände sig rädd men inte hemskt rädd, hon hade varit i den här positionen förut. Men det som fick henne att rycka till var Lance. Hon stirrade på honom, sårat och hon kände hur det smärtade inom henne. "Tänkte du?" viskade hon. Hon hade faktiskt litat på honom, men han hade bara tänkt lämna in henne och få pengar.
Mannen funderade kort och flinade sen han med. "Du kanske har rätt, men jag tänker behålla henne nog ett tag, få hennes far att betala ännu mer". Han tog bort kniven från hennes hals och kastade Mona över sin axel som om hon vore en säck med potatis.
Han såg sedan på Lance och skrockade. "Jag gillar dig, du påminner om mig själv när jag var i din ålder, om du vill kan du följa med mig till mitt tillhåll, om du är nyttig kanske du får en del av bytet". Mannen började gå.

(Tänkte att Mona blir inlämnade till sin far i tron om att Lance inte älskar henne och blir sedan bortgift. Det går några år osv......vad tycker du? xD)

Hilde stelnade plötsligt till hon hörde trampet av hästar i skogen. Snabbt som en vessla for hon upp i ett träd för att söka skydd, hon var inte längre säker.

Lance såg inte på Mona eller svarade henne utan såg bara på mannen.
"Det är en god ide, behandla henne bara väl, annars skapar det bara problem och hämnd sedan." sa Lance och skrattade roat åt det hela.
"Varför inte? Jag är en småtjuv och det har varit svårt med affärerna på sista tiden." flinade han.

(Låter bra, och hon kanske rymmer ännu en gång för att avsluta sitt liv men träffar honom igen? xD)

Edward tog sig snabbt till en gränd då Monas far i egen hög person kom körandes i en vagn, han var varje dag ute och letade efter sin dotter.

Mannen flinade ännu större och Mona var som förkrossad, Hennes hjärta värkte, hon hade redan gillat Lance väldigt mycket, kanske en kort förälskelse till och med. Men allt det krossades.
Mannen fortsatte gå med henne på sin axel och skrattade åt Mona. "Vad är det jänta? Ska du inte vara lycklig att du är i ditt slott igen?" hånade han.

(Hoppar du?)

Hilde befann sig numer ute på gatorna, hon befann sig i en stad hon inte visste namnet på eller brydde sig om. Skulle man träffa henne nu skulle man knappt känna igen den nuvarande Hilde. Den Hilde som nu var, var undflyende och skrämd, hon hade tvingats till horlevnad och det hade gått som det gått. Hon hade magrat av och fått en skrämd blick, kläderna var i trasor och hon tjänade sitt levebröd på att sälja sig. Nu satt hon lutad mot en husvägg och vilade med de bara fötterna under den trasiga kjolen, magen hade växt och det värkte i ryggen. Hon hade tvingat sig att glömma allt som hade med Edward och Mona att göra det gjorde för ont att tänka på.

Lance befann sig än med gänget, han hade varit med om att lämna Mona åter. Allt hade tagit honom hårt och han söp hårt för att glömma vad han gjort, det sista han hade sett var hennes sårade blick.

(Antingen kan ju Mona finna Hilde om hon far ut i vagn eller på något annat vis xD)

Mona hade åter kommit till sin far, han hade först blivit lättad och kramat om henne innan han mindes att hon rymt och straffat henne. Hon fick inte gå utanför sitt rum på två månader.
Åren gick, tillslut var hon mer kvinna än flicka och hon kunde inte stanna hos sin far för alltid. Så en dag, precis då hon fyllt sjutton så förlovades hon med en äldre man som var lång och mager och som jämt såg hungrigt på henne.
Några månader gick och tillslut gifte hon sig med honom. Hon levde med honom och för varje dag kände hon sig olyckligare och olyckligare, hon hade inget värt att leva för, Lance hade svikit henne och hon visste inte ens om Hilde och Lance levde.

Tillslut, en dag då hon själv var ute för att handla med några tjänare smög hon iväg från dem då de var ivriga att studera några smycken. Hon hade länge försökt komma däirfån men inte kunnat, hon ville avsluta sitt liv och här kanske det gick.
Då mannen hon gift sig med var av rikeman så hade hon en vacker, blå klänning med urringning och långa ärmar. Håret var uppsatt i en knut på huvudet och hon såg vuxen ut med sitt olyckliga uttryck.
Hon gick längre och längre bort, mot de kvarter som var farliga.

Edward hade blivit infångad av Monas far, men förvånande nog hade han inte blivit dödad, inte släppt heller. Han hamnade i fängelse. Han hade suttit där i alla år, och för varje dag blev han mer härdad och sluten i sig själv. Han var inte sig lik alls, mager och med ärr då han slagits med sina medfångar.