Inez Malfoy är tillbaka! ~2

Gaaah! Det där är sjukt bra! ♥
Asså jag har helt slut på ord för att uttrycka vad jag tycker om din ff, den är SJUK! På ett bra sätt... ♥

Inez=Mig! RIKTIGT RÄDD!!! Jag dog av spänning i andra uppgiften (fast jag visste hur det slutade)!!! Sluta, du får mig att skaka av spänning!


Min mage pirrade som om fjärilarna där inne dansade tango.
Alltså, du anar inte hur mycket jag skrattade åt detta! Jag måster ha varit på vippen att kvävas!

Tänk om det är idag! Tänk om detta är Harrys sista dag... vad ska jag göra? Jag vet ju inte ens vad de ska göra!
Det där är så typisk inlevelse. Det är ionte alla som kan leva sig in så! Duktigt!

Inez*Malfoy=BEST FOREVER!!!

Så bra!!

Jättefint skrivet!♥

Tack alla så hemskt hemskt mycket!!! Ni e för söta! Ska försöka skriva något mer i helgen

och speciellt tack till Harry-Potter-Bokslukaren som läst klart hela min ff snabbare än någon annan tror jag!! haha åh gud så himla underbart att du blev så insugen i den (eller vad man ska säga ) Så roligt att du gillade!! Jag vet att det typ är det jag säger varje gång men jag menar det verkligen, JAG ÄR SÅÅÅÅ GLAD ATT DU GILLAR VAD JAG SKRIVER!!! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
För jag älskar verkligen den här storyn själv och Inez och allt och om ni gillar det så gillar jag det bara ännu mer ♥ hihi så stort TACK!!

Hehe, jag typ fffaaasssnnnaaadddeee!!! Nej, där ljög jag! Jag fffffaaaaasssssnnnnnaaaaadddddeeeee!!!!!

hahahhaahhaaha ♥

Snälla, jag dööööööööööööööööööööööööööör om du inte skriver nu!

PS. Begravningen får DU betala!

Jag kan bara inte sluta att tacka er för era fina kommentarer!!! ♥ Tack såååå mycket!

Här kommer i alla fall nästa kapitel! Det börjar dra sig mot sitt slut på det här året men don't worry! En fortsättning väntar




Harry-Potter-Bokslukaren Här ska det inte begravas någon hehe vill du att jag lägger till dig i min lilla taggnings-spoiler som jag lägger in i varje nytt kapitel?  


Nej nu ska ni få njuta av:

Del 40 Du kan lita på Professor Snape...

Jag minns inte riktigt vad som hände. Det var som om allt och alla omkring mig försvann. Allt ljud var borta. Det enda jag hörde var mitt hjärta som bultade så snabbt att det höll på att hoppa ur mitt bröst. Jag bara stirrade in i de grå ögonen som en gång varit fulla av liv men som nu stirrade rakt ut i ingenting. Det charmiga leendet var borta. Cedric Diggory var borta.

Folk började samla sig runt Cedric och Harry. Snyftningar och skrik började höras lite överallt. Plötsligt var det som om jag kom tillbaka till livet. Jag vände mig om och såg allas skräckslagna ögon. Vissa kramade om varandra och försökte trösta varann. Plötsligt fångades min blick av ett par ögon som stirrade rakt på mig. Min brors ansikte var stelt och stramt. Han stod några rader över mig och tittade ner på mig. Han visade inget tecken på några ord eller någonting. Han bara stirrade på mig och jag hade ingen aning om vad han tänkte. Men jag visste att någonstans därinne ville han bara springa och krama mig lika mycket som jag ville springa och krama honom.

Plötsligt hörde jag hur Harry började skrika.
”Han är tillbaka! Han är tillbaka! Du vet vem är tillbaka!”
Jag vände mig om igen och såg Dumbledore sitta hukad vid Harry och försökte prata med honom men det var lättare sagt än gjort. Harry var mer upprörd än jag någonsin sätt honom vara förut. Plötsligt knuffade någon till mig och trängde sig fram. Jag följde mannen med blicken och mina ögon fylldes med tårar när jag förstod vem det var.
”Släpp fram mig! Släpp fram mig! Min son!” Amos Diggory hade slängt sig över sin döde sons kropp. Han skrek och grät. En förälder skulle aldrig få se sina barn dö, var den enda tanken som flög igenom mitt huvud.

Jag såg hur Trolldomsministern Cornelius Fudge började prata med Dumbledore och lämnade Harry där på marken. Jag ville gå fram och krama om honom, trösta honom. Men någon annan hann före. Alastor Moody tog tag i Harry. Han mumlade något till Harry och drog med sig honom ut från arenan! Jag försökte tränga mig förbi alla chockade elever och lärare men hann inte stoppa dem innan de var borta.

Jag stod en stund vid utgången till arenan och försökte tänka klart. Vad skulle jag göra? Professor Moody, som förmodligen inte var Monsterögat över huvud taget, hade precis tagit med sig Harry bort från alla! Vad skulle han göra? Jag vände mig snabbt om och försökte få tag i Dumbledore.
”Professor Dumbledore! Professor Dumbledore!” mina skrik och rop hjälpte inte. Alla försökte prata med rektorn och allas skrik runt om i arenan gjorde det inte heller lättare för mig att få tag på rektorn. Jag tittade mig omkring och mina ögon fastnade tillslut på... professor Snape.
”Du kan lita på professor Snape” hade Dumbledore sagt och Snape var faktiskt den som räddade mig från Professor Lupin förra året under fullmånen. Snape var i alla fall min enda chans just då även om jag verkligen önskat att det fanns någon annan jag kunde be om hjälp. Men jag tog chansen och förde mina steg mot Snape som stod bland alla andra oroliga lärare.
”Professor Snape!” ropade jag och hans svarta korpögon fästes direkt på mig.
”Miss Malfoy du..”
”Professor Moody är inte den vi tror han är!” ropade jag och avbröt Snape, nu var det hans tur att lyssna, ”Han har druckit polyjuice elixir hela året och jag tror han var den som la Harrys namn i den flammande bägaren!”
”Miss Malfoy dina anklagelser är väldigt allvarliga och du har inga bevis...”
”Det spelar ingen roll! Mitt största och enda bevis jag har just nu är att Moody precis tog Harry och drog med sig honom bort härifrån och om du har något som ska föreställa en hjärna där innanför ditt svarta feta hår så använd den och stick efter dem nu!”
Snape såg inte glad ut över att få en order av en elev och tog andan för att säga tillbaka men ändrade sig och förstod allvaret i vad jag sa. Han vände sig istället till Dumbledore som utan att tveka följde efter honom mot dörren ut ur arenan. Jag började följa efter men Dumbledore la sin hand på min axel och stoppade mig.
”Du stannar här” sa han lugnt men bestämt, släppte min axel och fortsätte.
”Va! Nej jag följer med!” skrek jag och fortsatte efter men Dumbledore tog upp sin trollstav och kastade en formel på mina fötter som gjorde att jag fastnade i marken.
”Inte den här gången Inez! Det är inte dags för dig att träda fram än!”

Och så var dem borta och jag satt fast i marken, helt hjälplös. Mina anklagelser mot Professor Moody hade varit en vild gissning och jag insåg precis att om de var falska så satt jag verkligen i klistret! Men var de sanna så kunde man lugnt säga att jag hade gjort mitt jobb som Dumbledore gett mig!

Åh såå bra! Lyssnar på La Traviata på Spotify och läser kapitel=bara att njuuuutaaa♥♥