Rolla någon?

[ leker haha ]

"Isac, vi msåte gå efter Nyah!" flämtade Jenny som knappt hölls på benen." Vi måste faktiskt härifrån!"

Och Jenny sprang allt vad hon orkade mot tråddungen, där hon hade lämnat Baccus. men när hon kom fram, märkte hon att något var på tok.
"Baccus!" ropade hon och föll på knä bredvid den liggande Baccus, som hade fått ett stort sår, uppenbarligen av ett avärd eller en kniv. han var döende.
"Nej, nej det får.. inte... nej" fumlade Jenny utan att veta vad hon egentligen sade.
hon visste inte vart nyah och Isac hade tagit vägen, men nu hade hon bara ögon för Baccus.
Hon lät en stråle vatten fara från hennes finger ut på såret. baccus ryckte till, det sved säkert ordentligt.
"Snälla Baccus, kom, annars dör vi båda två!" mumlade hon medan hon lade sitt huvud på Baccus mage. men när hon tänkte efter, skulle hon ändå sörja så mycket efter Baccus att hon ändå ville dö.

Men då, till Jennys förvåning, reste sig Baccus skakigt upp. det var nästan som om han hade förstått vad Jenny sade.
Jenny hoppade försiktigt på hans rygg och satte fart, men i Baccus takt för att söka upp de två andra.

[Awesome, vatten helar. Synd att Natten dog så snabbt. ]

Nyah hade verken ögon eller öron för något annat än vad hon höll på med. Det krävdes en enorm ansträngning för varje steg hon tog. Så fort hon kommit in i träddungen hade hon saktat ner och börjat gå. Skadorna kände hon nu klart och tydligt. Varför hade hon inte bara undervikt det. Hon haltade framåt med en arm runt sin mage. Det värkte något fruktansvärt i hela henne och hon ville egentligen bara lägga sig ner men då skulle de komma ifatt. Hon såg inte Isac eller Jenny någonstans men det förvånade henne inte. Allt runt henne var suddigt, blicken verkade inte heller fungera som den borde.

Jenny, som hade stt fart bort från dungen såg nu Nyah komma stapplandes. Hon vände tvärt om och ropade:
"Kommer du upp?" och sträckte fram en hand för att hjälpa den försvagade Nyah.

Nyah hörde Jenny men kunde inte fokusera ordentligt. Trotts det ville hon inte visa hur svag hon egentligen var och försökte kasta sig upp bakom henne men så insåg hon att det bara var luft framför henne. Hon skämdes då hon reste sig upp och sträckte sig emot Jennys hand. Hon fattade tag i någonting och drog sig uppåt. Fortfarande en aning skamsen.

Jenny förstod att Nyah kände sig skamsen, men hon tyckte inte att det alls var fånigt. Nyah var alldeles svag och behövde vård, mat och framför allt vila så snabbt som möjligt.

[EDIT: Måste tyvärr gå nu, men jag kan fortsätta imorn!]

Isac sprang vidare.
-Undrar vart Nyah tagit vägen, ser du henne..? Jenny? Jenny?! Jenny! skrek Isac och kollade sig omkring. Jenny var borta! " hon kanske for efter sin häst.. " tänkte Isac och började gå tillbaka. benen orkade inte mer, men han bara fortsatte.

efter en stund såg han något lite längre fram. det var någon, eller var det två, nej tre.. när Isac kollade noggrannare såg han att det var soldaterna! isac orkade verkligen inte mer. han klättrade upp i det närmsta träd, och försökte komma så högt upp som möjligt. Soldaterna var mer än 100 nu. de hade ingen chans!

efter en stund hade soldaterna gått. isac klättrade försiktigt ner, men en kvist gick av och Isac ramlade ner på marken och svimmade.

Maxine flinade nöjt men sänkte bågen en aning. Prins Bridgan höjde ena ögon brynet.
- Vem berättade att jag.. vi var här?, frågade hon nyfiket.
- Lilla kära Zelda, svarade Bridgan och drog i ena mungipan. Maxine suckade djupt och duckade snabbt då en fot kom emot henne.
-Vad gjorde du så för?!, sa hon med hög röst och reste sig upp.

Isac vaknade till efter en stund. Han hade ont i huvudet och benen värkte. Han steg upp och borstade av sig. Sakta började han gå mot kojjan. Efter en stund var han framme vid den fina kojjan, trött och utsliten.
-Någon här ? Sa han tyst för sig själv

Maxine tog nätt och jämt fram kniven eftersom pilbågen var svår att sikta med på nära håll.
- Dödar du mig nu, blir ju din kära Prinsessa föräldralös, sa Bridgan. Han visste hur mycket Zelda betydde för Maxine.
Hon såg på Prinsen och bet sig i läppen. Hon vände snabbt påklacken och sprang iväg och upp på Pasadeno.

Jenny, som hade börjat rida mot kojan, började ångra sig. Tänk om Maxine hade förlorat sin häst och var förfölj av Bridgan och soldaterna? Men sedan såg hon Maxine komma ridande i samma riktining och Jenny fortsatte lättat med den utmattade Nyah bakom sig.