Lily Potters första år [SV]

Så det var DET jag glömde...

Japp, det var det du glömde

Kapitel 25

Lily

Den stora håriga spindeln kastade sig över henne och dess stora käkar försökte få ett grepp om hennes hals. Hon skrek, sparkade med benen och boxade till den på alla ställen hon kom åt.
Allt var i en enda röra av svarta ben. Hon lyckades få till en träff på en av spindeln äckliga ögon och den backade argt ifrån henne.
Lily reste sig snabbt upp och fick syn på sin trollstav på marken. Hon tog tag i den och började springa.
Hjärtat bankade hårt i bröstet och hon sprang bokstavligen för sitt liv. Hon hade aldrig varit så rädd, inte ens förut, tillsammans med kidnapparen. För han hade i alla fall inte försökt döda henne.
Hon kunde höra dova ljud av spindelns ben som snabbt rusade efter henne.
Framför henne låg en lång och stor stock. Den var för hög för att hon skulle hinna klättra över den, och om hon stannade var hon verkligen fast.
Istället började hon springa åt höger, utmed stocken. Hon kunde höra spindeln några meter bakom henne och hon hoppades att hon inte skulle snubbla.
Hon fortsatte framåt, förbi stocken.
Hennes ben började bli trötta, dem krävde syre. Lily försökte ta djupare andetag men paniken och rädslan hindrade henne. Hennes andetag blev korta och hackiga.
Hennes ögon hade vant sig vid mörkret för länge sedan och hon kunde skymta någonting som rörde sig i skuggorna framför henne.
För ett kort ögonblick trodde hon att det var hennes pappa, eller någon annan som var ute och letade efter henne, men sedan kunde hon höra ett klapprande ljud och hennes rädsla steg.
Den andra spindeln kon närmare och närmare och hon kunde se ögonen glimma hungrigt i mörkret.
Hon vände tvärt åt vänster, för tvärt. Hennes ena fot fastnade i en rot och hon föll handlöst mot marken. Lily kunde höra någonting knäckas och innan hon han skrika var hon begraven av spindlarna.

Harry

"Vart är Lily?"
Harry ställde samma fråga igen och den här gången ville han ha ett svar.
Mannen skrattade.
"Ja, vart är Lily? Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning."
Harrys ögon smalnade.
"Du ljuger." sade han med en röst som dröp av gift.
"Varför skulle jag ljuga om något sådant och varför skulle jag bry mig om hon är borta överhuvudtaget?"
"Varför skulle du inte?" frågade Neville.
Mannen gav honom en arg blick och himlade sedan med ögonen.
"Därför, jag vill ha Harry Potter och inte hans lilla tjej. Hon var bara ett lockbete och se hur bra det gick." Han gestikulerade åt Harry och deras blickar möttes igen. "Din dotter flydde härifrån och utifrån vad jag hörde av skriket, så kan hon lika gärna vara död."
Harry lyfte trollstaven och Cruciatusförbannelsen vilade på hans läppar. Han ville så gärna bestraffa den här mannen, även fast det inte var han som skadat Lily. Eller var det han? Hade han ljugit?
Han hade verkat ärlig när han sagt det men kunde man verkligen vara säker?
Harry trodde inte att den här mannen var någon Dödsätare. Han kanske hade velat vara en en gång i tiden, men han skulle säkert inte fått. Den här mannen är inte uppbyggd för att vara en Dödsätare, han är mer som en sådan person som Voldemort skulle ha kastat Imperiusförbannelsen över eller låtit bli spion, som lätt kan bli dödad. Men han ville ha någonting utav Harry, hämnd eller....vad?
Mannen såg stirrade på trollstaven och såg lätt förvånad ut, som om han inte hade väntat sig att Harry skulle tappa humöret och anfalla honom så fort. Han hade nog trott att Harry skulle handla det här professionellt. Det hade Harry också trott, men som sagt, det var personligt.
"Måste vi duellera? Skulle vi inte kunna...hm...prata först?"
Harry fnös. Vad fanns det egentligen att säga?
"Lamslå!"
Neville, som stått en bit bakom Harry föll medvetslös ner på marken. Harry höjde trollstaven ytterligare och stirrade på mannen.
"Nu kan vi få prata ensamma." sade han och sänkte staven en liten bit.
"Du kommer att åka till Azkaban för det här." sade Harry uttryckslöst. Och det var ju faktiskt sant, det var ett öde som mannen inte skulle kunna fly ifrån.
"Ha! Jag tror inte det."
Harry trodde att mannen skulle försöka fly, för det brukade vara det sista någon sade innan dem stack, men det gjorde han inte. Han stod kvar på samma ställe.
"Vad vill du prata om?" frågade Harry, fortfarande så uttryckslös som han kunde. "Hur jag dödade Voldemort? Din "herre"? Hur jag har förstört hela ditt liv?"
Mannen var tyst och hans ögon var fulla av hat, hela hans kropp visade förakt mot Harry.
Han gjorde en bekant rörelse med armen och Harry kastade sig automatiskt bakom ett träd.
Förbannelsen träffade barken och hela trädet gungade till. Harry tog ett hårdare tag om trollstaven och kikade fram bakom trädet.
"Expelliarmus!" ropade han och besvärjelsen missade mannen med några centimeter.
Mannen skrek och kastade ytterligare två förbannelser mot Harry. Han såg helt galen ut. Blodådrorna stod ut och det pulserade i hans tinningar. Han käkar var hårt sammanbitna och hans blick mer hatisk och full av avsky än någonsin. Harry förstod ingenting. Den här mannen var nog rent ut sagt galen.
Harry tänkte precis uttala ännu en besvärjelse när han hörde ett skrik på avstånd.
Lily! Tänkte han förskräckt. Hon kan inte vara för långt borta. Han måste hitta henne, nu!
"Verkar som om jag hade fel. Hon är inte död....än." Mannen skrattade och tittade snabbt in i skogen.
Harry såg sin chans.
Han kastade sig fram bakom trädet och skrek:
"Lamslå!"
Besvärjelsen träffade mannrn en bit över hjärtat och han föll. Harry skyndade sig fram, band mannen och tog hans trollstav.
Ännu ett skrik hördes. Harry började springa mot skogen då han fick syn på Neville. Var det verkligen säkert om han lämnade honom här?
Men vad ska du annars göra? Du kan ju inte ta med honom. Han kommer ju ändå att vakna om några minuter, Lily behöver dig!
Harry litade på sitt undermedvetna. Och Lily behövde honom verkligen.


Pheew, det är jobbigt att skriva, speciellt när man skriver tre berättelser på en gång =P
Jag kanske inte skrev mitt bästa på det här kapitlet, men jag hoppas att det är okej ändå.

Bra!!!

Bra bra bra mer mer mer ^^

MER! SÅ BRA!

Mer!

Superbra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jättebra!
Du har bara det vanliga "felet" att skriva 'dem' istället för 'de' och tvärtom. Men annars är det helt perfekt!

Det har jag faktiskt också tänkt på..