Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna spärrar upp ögonen. Doktorer? I hennes så kallade lägenhet? Hade de väckt henne... då hade de nog varit antingen på golvet medvetslösa eller helt enkelt döda.
"Tack, Thalia. Såklart vill jag inte ha de perversa kräken i min lägenhet. Och absolut inte i min säng" säger hon, och skrattar lite. Inte för att de skulle vara i hennes säng på det sättet men de hade kollat på henne när hon sov, vilket hon inte tänkte tolerera längre om det inte var hennes eget val.

"Lungt det, mardrömm?" frågar Thalia sedan och gäspar stort, då hon inte sovit alls och känner sömnen komma nu när hon hade någon här någon som fick bort tankarna.

Johanna nickar.
"Självklart. Bombningar av värsta sorten. Jag såg både 7an och 14 bombas. Och kroppar bäras ut ur 14" säger Johanna och ryser. Men hon går inte in på vilka kroppar det var, men det kunde väl Thalia lista ut själv. "Och så antagligen när du kom in här och lugnade ner mig så var det inte du som stod bakom mig utan president Snow med en ny kund." Johanna ryser igen. Sedan hör hon knackningar på dörren. Det måste vara doktorerna. Så Johanna lämnar sängen där Thalia sitter och ser trött ut och går bort till dörren. Hon tar ett djupt andetag och öppnar dörren.
"Vad i helvete vill ni nu?" frågar hon irriterat. De ser bestörta ut, både av det lilla hon har på sig och hur sur hon lät.
"Du skrek. Vi trodde det var något allvarligt. Vi är hemskt ledsna att vi störde dig, ms Mason" svarade en av dem. Johanna himlade med ögonen. "Det var bara mardrömmar. Ni vet sådana som ni har men tusen gånger värre" säger hon surt innan hon smäller igen dörren och låser igen. De verkar gå därifrån i alla fall.
"Har de inte bättre ljudisolering här?" klagar hon för Thalia när hon slänger sig ner på sängen igen.

Thalia nickar bara, hon visste allt villka kropparna var utan att Johanna behövde berätta.
Sedan skrattar hon roat åt doktorernas miner när Johanna slår igen dörren framför dem. "Tror att de verkligen gillar oss." flinar hon smått roat och ser på Johanna som slängt sig på sängen. "Verkar inte som så, jag hörde dig rakt över korridoren och gissar att de har kameraövervakning över oss med." säger hon och suckar en aning, livet var mycket enklare när hon var okänd, vilket betydde innan Thresh kom till spelen.
Thalia kände hur det kliade på ryggen, hon började klia frenetriskt och struntade i läkarens råd i 11an att låta ärren vara. De var trotts allt läkta och Thalia annsåg det inte nödvändigt att låta sig plågas av en kliande rygg.

Johanna nickar.
"Såklart. Vem kan motstå oss?" frågar hon och skrattar medan hon gör en sådan där Huvudstads pose. Fast doktorerna övervakade väl dem, det skulle inte vara så konstigt. De hade ju nästan precis kommit ifrån Huvudstadens tortyr.

(sorry för att det blev kort xD)

(Lungt det xD)

Thalia himlar roat med ögonen till Johanna och ser på henne, "Tror du att du kan somna själv, eller ska jag stanna tills du somnat?" säger Thalia lugnt och ser en aningen oroligt på Johanna. Om Thalias drömmar var hemska vad var då inte Johannas?

Johanna skakar på huvudet. Hon både ville sova, men hon ville inte bete sig som en småunge för att hon hade mardrömmar.
"Är inte du trött? Jag är inte sådär jättetrött" säger Johanna enkelt. Fast hon var trött, men det hjälpte inte för hon skulle inte kunna sova ändå.

Thalia ler lite. "Jo, jag är trött men kan inte somna, eller vill inte kanske. Det är bara jobbigt." sa hon med ett leende för att Johanna skulle förstå. Men hon ville inte få det att låta som att hon inte vågade sova, men så var fallet, hon vågade inte.

"Jag vet hur det är. Det är hemskt, men du måste sova" säger Johanna. "Det blir inte bättre av att du inte sover." Vilket var sant. För då skulle man antagligen se kopplingar till de personer man mördat tidigare. Vilket bara skulle stärka längtan efter droger eller sprit. Vilket var de populäraste sätten att ta itu med sina problem efter spelen.

Thalia nickar men vänder bort blicken, "Jag vet, men det går inte." säger hon. "Johanna jag är rädd för att sova." säger hon med bortvänd blick eftersom att hon skämdes för det, hon gillade det inte alls.