När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Cara började gå fram och tillbaka över golvet och såg på sin son
"vad menar han med Voldemort? Gjorde min far det här?" sa hon förvirrat
"du får väll fråga honom" sa Jezebel och såg oroligt på Fai och Pomfrey kom ut
"rör honom inte" sa Cara
"men han behöver vård" sa hon bestämt som om Cara var en elev
"ja och Jezebel tar hand om det" sa hon vasst och Pomfrey gick surt där ifrån. Och Cara kallade på sin far som snart kom och han såg ointressant på Fai
"vad ville du?" frågade han lugnt
"har du gjort det här mot Fai?" sa hon allvarligt

- Jag har inte skadat honom om det är det du menar, sa han tort och såg på henne.
- Men jag sa som det var, och tydligen klarar han inte av att höra sanningen.
- Han är en besvikelse, sa han och såg på sin dotter.

Cara stirrade på honom
"för vem? För dig? Bara för att han vill ha roligt och inte behöva ta allt allvarligt" sa hon vasst "han gör inte mig besviken! Det har han aldrig gjort! Jag älskar honom och han gör mig alltid stolt" Sa hon ochgick fram till honom "men om du ska göra så här mot honom vill jag ite se dig igen" sa hon och han bleknade
"jag sa bara som det var" sa han allvarligt
"nej! Du sa som du trodde det var. Nicci skulle blivit besviken på dog! Du försöker döda dit egna barnbarn" sa hon och han tystnade totalt "bara försvinn" sa hon kallt och han försvann

Fai hörde dem långt bort. Var det sant? var de inte besvikna på honom? De älskade honom faktiskt och Voldemort hade ljugit för honom. Han var faktiskt hans morfar och han skulle kunna lita på honom men han kunde tydligen inte det. Han öppnade ögonen och såg skamset på dem
"förlåt" sa han lågt

Xenia kastade sig om Fai och kramade honom.
- Gör aldrig om det, sa hon med tårarna fortfarande rinnande.
- Fattar du inte att jag älskar dig,har du svårt att fatta det eller?, sa hon och släppte honom.

Fai drog efter andan av smärta när hon nuddade såren
"jag vet, förlåt" sa han lågt
"Fai älsklingen" sa hans mor och satte sig bredvid honom men han såg inte på henne "se på mig" bad hon och han såg försiktigt på henne och hon log "du kan aldrig göra mig besviken. Men snälla skräm mig ite så där igen" sa hon och strök honom över håret
"men morfar sa..." började han förvirrat
"strunta i honom. Han är en idiot. Jag älskar dig, du är min son och vad du än gör så tror jag på dig och stöttar dig" sa hon och han bara nickade
"jag menade verkligen inte att göra er oroliga, eller ledsna jag trodde bara han talade sanning och ni inte vågat säga något och att jag gjorde er en tjänst" sa han tyst och tog Xenias hand och kramade om den men sa inget

- Fai ser du inte det ologiska i allt det här?, sa Xenia och log.
- Tror du jag skulle säga att jag älskade dig, för att jaginte gillade dig.
Då hade jag väll inte sagt något?, sa xenia och log mot honom, glad över att han var okej.

"jag tänkte inte så långt, okej" sa han sorgset "jag trodde på vad Voldemort sa"
"trodde du verkligen vi hatade dig?" frågade Jezebel och Fai nickade skamset
"alla andra gör så jag var inte säker. Voldemort hatar mig. Draco hatar mig, jag är inte ens din riktiga son så jag trodde du tröttnat på mig. Och jag trodde min mor ite orkade med alla problem jag ställ till med" Sa han tyst
"du kanske inte är min riktiga son men det betyder inte att jag inte älskar dig som min son" sa Jezebel allvarligt och Fai nickade svagt
"kan ni förlåta mig. Jag är jätte ledsen för allt" sa han lågt

- Klart vi förlåter dig, men gör aldrig om det.
Och prata om det istället för att dra förhastade slutsattser, sa Xenia leende.
- Men gubben självklart förlåter vi dig, men gör inget så dumt igen, sa Cara allvarligt och Jezebel nickade.

Fai såg på dem och log svagt
"tack" sa han och kramade om Xenia, han hade inte stått ut i fall hon inte förlåtit honom
"jag ska inte. Men jag litade på Voldemort och trodde att ni inte kunde säga sanningen" sa han
"hade du pratat med oss hade du förstått att han ljög för dig. Klart vi älskar dig och vi skulle aldrig bli trötta på dig" sa Jezebel och strök honom över håret
"vänta tills jag får tag på honom" sa hans mor argt "klarar du dig?" frågade hon och han nickad elch hon gav honom en puss och försvann sen argt ut ur rummet och han visste vad hans mor var kapabel att göra när hon var sån här och han rös till men lutade sig mot Xenia
"jag är ledsen, jag ska aldrig lämna dig igen" sa han och log mot henne

Xenia såg dem försvinna och höll om Fai.
- Om du dör Fai, så dödar jag mig själv.
Jag vill inte leva utan dig.
Och om du gör dig själv illa, så gör jag likadant.
Det kanske får dig att tänka till, och tro mig, jag kommer att göra det, sa hon allvarligt och log sedan.
- Tänk att du trodde på din morfar, så korkad trodde jag inte att du kunde vara.