Life - Lupple & Medi PRS

"Åh visa mig!" Hon log men häjdade sig.
"Tror inte Gabriel vill att jag klättrar i trappor egentligen. Men jag är bara en vecka. Han är så fånig."
Hon flinade mot henne.
"Vad ska vi fira idag?"

Mi skrattade roat. " Jag kan visa." Viskade hon. "Olivia, jag kan bära dig om du så skulle önska. Men du jag kommer inte berätta för Gabriel. Vi går långsamt." Log hon. "Fira? Vad tror du? Jag ska berätta det jag berättade för dig för Ethan. " Log hon.

hon log och skrattade.
"Jag kan ju gå. Det kanske tar längre tid och sen kan vi se ut över stor del av skogen va?"
Olivia log och nickade.
"Han kommer bli så glad." sa hon och tog hennes hand.
"Vi kan gå nu."

Mi log. "Vi kommer se mycket." Viskade hon och började leda vägen mot ena tornet. Hennes favorit. Det som var mest inrett och omhändertaget. "Det tror jag också." Log hon.

Hon började att ta sig upp för trappan och höll sig i ledstngen.
"Åh nu är det mycket som händer.
" Hon log och hon höll handen mot mobilen.
"Att mormor kom tillbaka bara sådär. Jag blev så ledsen, Arg nästan." sa hon tyst.

Mi gick långsamt och vaksamt. Redo att hjälpa Olivia när helst hon behövde hjälp. "Jag förstår det. Men tänk såhär. Ni kanske kan förbättra er relation allt eftersom. Kanske kommer hon lättare kunna komma upp." Sa hon med ett svagt leende.

Hon suckade.
"Det jag menar är att de små kände henne mer än mig. Det känns lite elakt." Hon såg över axeln.
"Jag minns inget."

Mi såg på henne med ett sorgset leende. "Åh Olivia. " Viskade hon sorgset. " Jag beklagar." Sa hon med medlidande.

Hon kom upp och fann en soffa och sjönk ner.
"Jag vet det låter hemskt. Men vad ska man göra? Jag har inga minnen av min mormor eftersom jag inte fick vara med henne." Hon suckade tungt.

Mi log sorgset med smärta i blicken. " Du kan fråga dig runt, alla kommer ha något att dela med sig av." Föreslog hon.