prs yehet & kkaebsong

Joshua nickar försiktigt innan han sätter sig upp igen med en liten suck.
"Jo, jag vet." säger han och nickar instämmande... nej, tiden kommer definitivt inte att kunna läka alla sår. "Jag borde ha följt med dig ut den gången Zihao, du hade dumma tankar om vårt förhållande och ville gå ut och tänka ensam.. jag borde ha följt med." förklarar nittonåringen och stryker fingrarna över Zihaos handrygg.

”Nej, jag borde ha hållit mig inom gränsen, men istället verkar det som om jag bara vandrade på tills det var försent”, sade tjugoåringen och skakade på huvudet. ”Du borde kanske sätta ett koppel på mig, så att jag aldrig råkar försvinna igen”, föreslog han därefter med ett bittert litet skratt. Zihao sneglade ner på sina bara fötter och pillade lite med de vassa, äckliga tånaglarna. Om han hade varit Joshua, så hade han sprungit iväg skrikandes och aldrig kommit tillbaka. Vem vill vara med någon som knappt kommer ihåg någonting och ser ut som missfoster på det.

"Nej, jag tänker inte sätta ett koppel på dig," säger Joshua, vars blick glider ner mot tjugoåringens fötter. "Du kommer känna dig fräschare efter en dusch," mumlar han och stryker försiktigt upp Zihaos tröja en aning, bara för att sätta sin hand mot sitt handavtryck. "Kommer du ihåg tatueringarna?"

Zihao ryckte lite på axlarna och sneglade ner mot tatueringen. Jodå, den kom han ihåg.
”Ja, men som du ser är det två streck över den..de tyckte inte att jag var värd att ha någonting så fint antar jag”, mumlade han och vände nästan genast ner de mörka ögonen mot tårna istället. ”Jag tror inte att en dusch kommer fixa det här, så om du har ett problem med det..jadu, då vet jag inte riktigt”, fortsatte han med ytterligare ett bittert skratt. Jösses, hur otrevlig kan man vara i en stund som denna?

Joshua drar bort handen från Zihao med ett bittert leende och axlarna sjunker ihop.
"Dödsätare säger en massa skit," påpekar han och skakar på huvudet åt sig själv. Klart att tjugoåringen tog det på det sättet. "Zihao, det var inte så jag menade." viskar han och sjunker tillbaka ner på golvet. "Jag vet att en dusch inte kommer göra allt bättre, jag är inte dum i huvudet.. men det kan få en att må lite bättre iallafall."

”Kanske om jag duschar med dig”, sade tjugoåringen och log ett gulligt leende. Nåväl, det var menat att vara gulligt, men det såg troligen mer bisarrt än sött ut. ”Alltså förlåt, jag vet att jag är dryg och okänslig..”, fortsatte han strax därefter samtidigt som leendet bleknade. Blicken gled långsamt bort mot Samuel och ögonen tårades ännu en gång, utan att han riktigt förstod varför. Zihao vände bort blicken och betraktade istället Jayden och Weimin, som äntligen börjat lugna ner sig en aning. ”Förlåt, för att jag bet dig..jag trodde att du skulle slå mig eller någonting ännu värre.”

Joshua ler mot den äldre, jo det skulle nog vara mysigt, som en gång i tiden. Dock vet han inte hur han ska kunna gå tillbaka till hur saker var förut.
"Zihao, be inte om ursäkt igen." påpekar han och skakar på huvudet, medan han kramar om Zihaos hand. När tjugoåringen sedan börjar be om ursäkt för Jayden, låter han sin blick glida till sin bror.

”Äsch, det viktigaste är ju att du är vid liv, eller hur?” Påpekade Jayden och drog lite på munnen. ”Jag menar, du är den enda jag har kvar..det finns ingen annan”, fortsatte han och vek undan med blicken.
”Vad menar du?” Undrade Zihao lätt förvirrat och hasade sig ännu närmare Joshua, skulle bestämt slingra armarna omkring honom och gosa. Det var troligen hans ”nya” favorit syssla - att mysa med nittonåringen.
”Anthony och Andrew..d-de finns inte längre. De är borta, Zihao”, förklarade den jämnårige skakigt och sneglade ner mot Samuel. ”..precis som Samuel.”

Blicken glider ner till Zihao, nej det kan inte vara lätt.. Andrew och Anthony döda. Försiktigt slingrar han armarna om honom tjugoåringen och lutar huvudet mot hans axel, medan han ser på Samuels kropp. Kanske den äldre inte har några minnen av vännerna nu, men de kommer tillbaka, och Zihao har spenderat hela sju år med dem.
"Du ska veta att de verkligen älskade dig Zihao, och alltid finns med dig." Viskar han och lämnar en puss på hans huvud.

Tjugoåringen rynkade lite på ögonbrynen och betraktade Jayden med frågande ögon. Någonstans djupt därinne ringde det en liten klocka, men han kunde fortfarande inte riktigt komma på vilka Andrew och Anthony var..eller snarare varit. Det ända Zihao kunde konstatera var att hjärtat började värka lätt, precis som det gjort när han sett Samuels livlösa kropp, och tårarna trängde sig ännu en gång fram.
”Jag kommer knappt ihåg vilka de var”, snyftade han och begravde ansiktet i Joshuas mörka lockar. ”Och det känns skit..vet inte ens varför jag gråter”, fortsatte han och ruskade på huvudet.