Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
childhoodlight
Elev 
|
Fick nyss reda på att min fina vän har fått cancer. Känns tungt med tanke på hur nära vi var förut - jag har känt henne i över 10 år. Åh. Gud, det är så jävla fruktansvärt.
16 jun, 2012 23:20 |
|
carro78
Elev 
|
Igår var jag på min storasysters sista skolavslutning.
Hon slutar nian och ska skiljas från sin klass. Alla pratade, kramades, sade hejdå och grät. Och jag började tänka på om någon kommer att sakna mig, om någon kommer att säga hejdå, vara ledsen för att de behöver skiljas från mig. Som det är nu så är det bara typ tre två personer som uppriktigt skulle kunna säga att de verkligen skulle göra det, men en kanske bara halvt. Alla mina andra kompisar verkar bara tycka att jag är en börda som de måste släpa runt på, och försöker att dumpa mig i närmaste dike, för att några dagar senare komma och hämta mig. Jag vågar inte lite på dem. De var förut mina bästa vänner, en hjälpte mig med mobbningen förut. Men nu tycks hon ha bättre saker för sig, änn att vara med lilla betydelselösa mig. Och jag känner mig så jä*la ful hela tiden, jag tycker att jag har ful näsa, fula ögon, ful mun och fult hår (utom min lugg). Känner mig tjock, fel och ful. Jag passar aldrig in. Förlåt att jag bara klagar hela tiden men jag är så trött på att låtsas nu... 
16 jun, 2012 23:21 |
|
Soof
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Soof: Skrivet av Borttagen: Hatar mig själv, mitt utséende, min personlighet, min blyghet, jag hatar allt som har med mig att göra. Jag orkar inte att mina föräldrar, lärare, ''kompisar'', etc, ska tjata på mig att äta mer. Jag kan inte det, det är skitäckligt. Usch. Jag spyr om jag tvingar i mig mat som är äckligt. Finns bara några enstaka maträtter som jag gillar, och de äter jag om och om igen. Samma sak varje vecka, så snart tröttnar jag väl på de maträtterna också och har tillslut inget att äta alls. Men egentligen vill jag väl kanske inte äta heller, vill bara tvinga mig själv att spy upp allt. Men jag gör inte det, pågrund av att alla skulle pressa mig till att äta mer då. De förstår inte hur det är att ha en ''ätstörning'', de tror att det är något jag väljer. De förstår inte hur svårt det är och det kommer de aldrig göra, hur många gånger jag än förklarar. De tror att det är någon fas jag går igenom just nu, men nej. Jag har aldrig gillat mat, jag har alltid tyckt att det är äckligt. Det blir dock värre med tiden, jag var inte lika kräsen när jag var liten, även fast jag var det då också. De säger alltid ''Men ät bara, så farligt är det inte, det är ju jättegott!'' när jag inte äter, men de förstår inte att jag inte kan. Och när jag väl äter något(mat som jag gillar) så är det väldigt lite, men det beror dels på att jag har väldigt lätt för att bli mätt, igår när jag var ute och åt med mina bästisar så åt jag en fjärdedels hamburgare och tre pommes frites och blev mätt. De tittade bara konstigt på mig och förstog inte hur jag kunde äta så lite. En av dem sa att jag hade 1/6 anorexia och att jag skulle bli skitsmal om jag fortsatte äta som jag gör. Åh. De tror att jag ljuger om att jag är mätt, men det gör jag inte. Jag behöver inte mycket mat för att bli mätt, kan inte alla bara förstå det för en gång skull? Jag har varit deprimerad i två år nu av flera anledningar bl.a ätstörningen, att jag hatar mig, att ingen bryr sig om mig, alla tycker att jag är konstig och ingen vill vara med mig, etc. Jag skär mig. Ingen vet om det. Jag både vill och vill inte att någon ska veta. Skulle kännas skönt att få prata av mig med någon som jag känner i verkligheten, men de skulle förmodligen inte förstå. De förstår ingenting. Alla tror att jag är så himla glad och att jag inte har några bekymmer eller problem alls, men de har så jäkla fel. De har ingen aning om att jag överväger självmord varje dag, att jag skär mig, att jag gråter mig själv till sömns. De vet ingenting, och det kommer de inte få göra heller, för de skulle bara göra allt värre för att de bara skulle tro att jag låtsas, att jag bara vill ha uppmärksamhet. Jag orkar snart inte mer. Ätstörningar är hemskt. Hemskthemskthemskt. Men egentligen är du inte mätt, du är bara så van vid att äta så lite, så din kropp sänder signaler upp till hjärnan om att den inte behöver mer och att dina föräldrar, kompisar och bekanta inte förstår detta, det är nästan oacceptabelt av den. Speciellt om du har berättat för dem och de inte skaffar hjälp till dig (för ja, du behöver hjälp, vare sig du vill det eller inte. För om du överväger självmord, är depprimerad, har ätstörningar och får känslorna av att ingen bryr sig, då måste man få hjälp. En psykolog att prata av sig till. För det kan hjälpa så otroligt mycket. Självhat är en idiotisk sak, som nästan alla tonåringar känner. Man måste bara lära sig att bygga upp det där självförtroendet och verkligen försöka, försöka leva med sig själv, hur äcklad man än är. Själv har jag typ ätstörningar, så jag vet hur du känner dig, hur förbannat illa man mår. Och skadar sig själv, det gör även jag. Jag vet hur jävla skönt det är och hur mycket man behöver det, vilken drog det blir. Jag skriver inte det för att klaga, utan för att visa för dig att du absolut inte är ensam. Jag finns här om du någon gång skulle vilja prata av dig, om du fick känslan att du bara skulle vilja avsluta allt, här och nu. Du får gärna skicka iväg en uggla till mig om du vill prata mer. Jag finns här. Men kom ihåg en sak, hur förjävligt du än mår, hur depprimerad du än blir, bryr sig alltid någon. Din familj, dina vänner. Kram. Du har alla mina lyckoönskningar jag kan ge dig, för att du ska må bättre och att livet en dag kommer bli ljust för dig. Jo, jag vet. Fast jag känner mig ju mätt så då är det inte så kul att jämt och ständigt bli tjatad på och bli påmind om ätstörningen. Särskillt när de inte ens försöker göra något åt det, förstår inte varför de ska tjata isåfall. Det hjälper inte att bli tjatad på, jag behöver proffessionell hjälp om jag ska komma förbi detta, det vet jag, men det är skitsvårt. Jag har väldigt svårt för att prata ''normalt'' med andra pågrund av blygheten och av att jag är en extrem ensamvarg och håller mig helst för mig själv. Jag får ångest av sociala sammanhang, så jag avskyr tanken på att gå och prata med någon främmande psykolog/kurator, även om det kanske skulle hjälpa i slutändan. Får även ångest av att prata i telefon/skype/liknande, så det är uteslutet för mig också. Då har jag liksom inte så många alternativ kvar. Jag försöker att tänka på något positivt om mig åtminstonde en gång om dagen, men det går inte. Speciellt när jag ser mig själv i spegeln. Jag mår så dåligt och blir så äcklad av mig själv. Jag försöker som sagt att tänka på något bra om mig, men problemet är att jag inte kan se något alls som är bra med mig, jag är ett misstag. Kan inte låta bli att tänka att jag faktiskt förtjänar att må så här dåligt. Allt jag gör blir fel. Ja, jag antar att det iallafall finns några som bryr sig, men jag kan inte låta bli att tänka det motsatta. Har inga vänner, förutom två, och de vet ingenting om mig. De tror att de känner mig jättebra, men det gör de inte. Hela mitt liv är en lögn. Tack. ♥ Säh åt dem att det inte är kul. Hur svårt det än är. Du kan även skriva en lapp om det känns bättre, så att du inte behöver gå och oroa dig att du ska få ångest av det. Du håller på att bli bättre på ett sätt. För att erkänna för sig själv att man behöver hjälp, det är svårt. Om du har tatt det steget kanske du vill prova att faktiskt få hjälp? Även om du inte vill. Vill du bli frisk? Blygheten är inte mycket man faktiskt kan göra åt, förutom att försöka stegvis bygga upp självförtroendet. Fortsätt att tänka possitivt om dig själv, det är en av de bästa sakerna man faktiskt kan göra. Försök inte att hitta något bra om ditt utseende om du blir äcklad av det, koncentrera dig snarare på vem du är som person. Finns det nån liten del av dig som du faktiskt är nöjd med? Det kan vara vad som helst. Du kan även sätta upp ett mål, ett possitivt sådant och det är inte bestående att förlora vikt eller så. Kanske att våga gå till en psykolog, eller kanske faktiskt komma ur din sjukdom. Det är helt jättelugnt. ♥ 16 jun, 2012 23:40 |
|
IamAK
Elev 
|
min vän verkar hålla något hemligt och det stör mig så mycket eftersom det känns som att hon aldrig kan prata med mig om något. och när jag frågar henne vad hon menar med vissa saker så ignorerar hon dom. jag vet att man kanske inte vill berätta precis allt för någon men med tanke på hur nära vi är och hur länge vi har varit kompisar så fattar jag inte varför hon inte bara kan prata ut om saker och ting som verkar störa henne. det känns bara som att hon inte bryr sig om vår vänskap... och det blir bara värre tycker jag om jag ändå får reda på sanningen sen. orkar inte med något eller någon just nu.
 17 jun, 2012 13:13
Detta inlägg ändrades senast 2012-06-17 kl. 13:50
|
Borttagen
|
Jag hade skolavslutning i fredags, jag slutade 6:an då. Så i höst kommer jag inte att se dom flesta av minna klasskamrater, bara några. Dom andra har valt andra skolor inför sjuan. Så vi kramades och grät och grät. Vi har så många oförglömliga minnen tillsammans, jag är så jävla ledsen så det inte går att beskriva, visst jag kanske får ni vänner i höst men det ommer aldrig någonsin bli samma sak....
 17 jun, 2012 13:33 |
|
Borttagen
|
Är det rätt att få ångest för att man inte orkar hjälpa, inte vet hur man ska göra det men verkligen vill när man ser att människor inte mår bra?
Åhh, blir bara så förvirrad av mig själv. 17 jun, 2012 15:23 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Det är inget fel i det. Det viktigaste är att du finns som stöd för den du vill hjälpa, säga att du vill hjälpa men inte vet hur. Hjälper ofta, både för dig och personen du vill hjälpa. Är det rätt att få ångest för att man inte orkar hjälpa, inte vet hur man ska göra det men verkligen vill när man ser att människor inte mår bra? Åhh, blir bara så förvirrad av mig själv. Har flera gånger hamnat i den situationen, en gång gjorde jag misstaget att gå där i från för att jag kände att jag inte kunde hjälpa och bara var i vägen. Gör inte det, blir ibland värre då. Det är inget fel i att bli förvirrad av det heller. 17 jun, 2012 16:26 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Det är inget fel i det. Det viktigaste är att du finns som stöd för den du vill hjälpa, säga att du vill hjälpa men inte vet hur. Hjälper ofta, både för dig och personen du vill hjälpa. Är det rätt att få ångest för att man inte orkar hjälpa, inte vet hur man ska göra det men verkligen vill när man ser att människor inte mår bra? Åhh, blir bara så förvirrad av mig själv. Har flera gånger hamnat i den situationen, en gång gjorde jag misstaget att gå där i från för att jag kände att jag inte kunde hjälpa och bara var i vägen. Gör inte det, blir ibland värre då. Det är inget fel i att bli förvirrad av det heller. Mmm, det är bara lite knepigt (i min förvirrade hjärna) eftersom det ofta är via internet. Som i denhär tråden... 17 jun, 2012 16:42 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Det går lika bra med att skriva att man läst och finns ett meddelande bort om det skulle behövas, brukar gå lika bra. Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Det är inget fel i det. Det viktigaste är att du finns som stöd för den du vill hjälpa, säga att du vill hjälpa men inte vet hur. Hjälper ofta, både för dig och personen du vill hjälpa. Är det rätt att få ångest för att man inte orkar hjälpa, inte vet hur man ska göra det men verkligen vill när man ser att människor inte mår bra? Åhh, blir bara så förvirrad av mig själv. Har flera gånger hamnat i den situationen, en gång gjorde jag misstaget att gå där i från för att jag kände att jag inte kunde hjälpa och bara var i vägen. Gör inte det, blir ibland värre då. Det är inget fel i att bli förvirrad av det heller. Mmm, det är bara lite knepigt (i min förvirrade hjärna) eftersom det ofta är via internet. Som i denhär tråden...  17 jun, 2012 16:47 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Det går lika bra med att skriva att man läst och finns ett meddelande bort om det skulle behövas, brukar gå lika bra. Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Det är inget fel i det. Det viktigaste är att du finns som stöd för den du vill hjälpa, säga att du vill hjälpa men inte vet hur. Hjälper ofta, både för dig och personen du vill hjälpa. Är det rätt att få ångest för att man inte orkar hjälpa, inte vet hur man ska göra det men verkligen vill när man ser att människor inte mår bra? Åhh, blir bara så förvirrad av mig själv. Har flera gånger hamnat i den situationen, en gång gjorde jag misstaget att gå där i från för att jag kände att jag inte kunde hjälpa och bara var i vägen. Gör inte det, blir ibland värre då. Det är inget fel i att bli förvirrad av det heller. Mmm, det är bara lite knepigt (i min förvirrade hjärna) eftersom det ofta är via internet. Som i denhär tråden... jo, men då kommer vi till dagens problem nummer två: jag skäms (utan egentlig anledning) att skriva inlägg i vissa fall. Jag tycker det är helknäppt, men det är sant... Inte vet jag heller hur jag ska få slut på det... 17 jun, 2012 16:51 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen