prs yehet & kkaebsong

Joshua ler försiktigt åt den lilla bilden framför honom, nej.. om Zihao försvinner kommer han definitivt aldrig att klara sig, aldrig. Han sätter sig ner bredvid sin fästman, medan han kollar in de tjocka såren.
"Hej.." hör han ett litet viskande, och Julian sätter sig ner bredvid sin bästa vän. "Trodde att det här kriget aldrig skulle hända." försiktigt låter han sina kristallblå ögon glida över Zihao, för att sedan sorligt titta ner på Samuel.
"Jag tror inte att någon riktigt insett det helt och hållet." mumlar Joshua, vars ögon är alldeles torra och kroppen skakig. "Hur är det med George?"

Efter en liten stund, slog Weimin och Jayden sig ner snett bredvid Zihao, i en snyftande hög. De slingrade armarna om varandra och tjöt i högan sky. Det var nog lika bra för dem att få ut all den sorgen på en gång, istället för att gå och hålla på den alldeles för länge.
”Vem fan är det som sitter och tjuter?” Muttrade slutligen tjugoåringen, som vaknat till av det öronbedövande ylandet. Med vissa svårigheter fick han upp ögonlocken och den mörka blicken fäste sig snabbt på Joshua. ”Hur går det?” Kraxade han och gjorde en liten grimas. ”Åt helvete? Jo tack, jag känner igen den känslan..”

"George har förlorat sin andra del, jag tror nästan han kan dö av sorg." viskar Julian sanningsenligt och ler bittert mot Zihao, han är riktigt glad över att den äldre är vid liv, hans bästa vän skulle inte ha överlevt annars.
"Stackars Mrs och Mr Weasley.." viskar Joshua och sätter sig lite rakare i ryggen för att hjälpa Zihao upp. "Du kommer att bli okej.. dina sår är hanterbara, men det kommer göra väldigt ont i en väldigt lång tid.."

”Joshua..” började Zihao och lutade utmattat huvudet mot en av de slanka axlarna. ”Jag är så ledsen..över Samuel..Fred..” Han tystnade och slöt ögonlocken. Fy fan vad urusel han var på att hantera sådana situationer som denna. Kanske för att han aldrig behövt göra det innan, men även för att han bara i största allmänhet var en idiot. Tjugoåringen hade inte heller den blekaste aning om vem människan som satt bredvid den yngre var, men den diskussionen fick vänta tills en annan dag. ”Skiter i mina sår, jag mår fint.”

Joshua låter ett litet, genuint leende sprida sig över hans läppar. Det är inget glatt leende, det är uppenbart, med sorgligt och utmattat.
"Zihao, du mår inte fint." viskar han och stryker fingrarna över den äldres hår. "Jag tänker inte skita i dina sår, om du inte klarar dig, kommer jag inte orka leva längre... det vet jag redan." mumlar han och tar försiktigt upp en liten kedja ur sin ficka, den hade trillat ut, men som tur var fick han tag på den tillslut.. nej Joshua tänker inte låta ringarna försvinna, inte en endaste gång. "Jag vet inte om du kommer ihåg det, men vi var förlovade.. har du något emot att bära den?" frågar han i tyst ton, och håller upp kedjan med den glänsande ringen.

De där svarta, urholkade ögonen fäste sig på kedjan och gled gradvis ner mot ringen. Han hade lite svårt att komma ihåg precis allting, men han tvivlar inte på att de varit förlovade - att de var förlovade.
”Jag kommer ihåg ringen..de slet av mig kedjan innan de transfererade oss”, viskade han och fingrade faschinerat på ringen. ”Och jag är ganska säker på att jag trädde på en likadan ring på ditt finger en eftermiddag under hösten”, viskade han sedan och hängde kedjan över den smala halsen. ”Det är underligt..men jag är fortfarande väldigt kär i dig och det går verkligen inte att förklara.” Zihao vände blicken mot Joshua och log blekt, aningen sorgset. ”Förlåt..jag borde vara mer stöttande och känslosam, men allting är bara så jävla kaosigt inne i mitt huvud.”

Är det konstigt att Zihao fortfarande är kär i honom? Kanske med tanke på att den äldre förlorat alla minnen, med det faktumet kanske det är underligt..
"Du, säg inte förlåt igen," mumlar han med ett svagt leende medan han tittar ner på ringen i hans hand, sin egna lilla ring. "Det kanske är obehagligt att ha på dig den, med tanke på att du inte kommer ihåg saker och ting, men du får berätta det för mig, okej?" viskar Joshua tyst för Zihao medan han leker med den vackra ringen. Ja, om Zihao inte längre vill vara tillsammans med honom, så får han helt enkelt respektera det.

”Det är inte obehagligt..det känns faktiskt väldigt rätt, som om den hör hemma här”, mumlade Zihao och betraktade Joshua med en sned blick. ”Jag älskar dig, Joshua..och det är någonting som jag aldrig kommer sluta göra. Tvivla aldrig på det. De kan slå mig och piska mig och gud vet vad, men jag kommer aldrig att sluta älska dig. Även om jag kanske förträngt saker och ting, så finns de defintivt kvar”, viskade han därefter och log smått. Nej, det var nog helt omöjligt att slita bort kärleken som tjugoåringen hyste inför den andre. Det var betydligt troligare att nittonåringen tröttnade på honom och hottade någon bättre.

Med orden som Zihao säger, låter Joshua ringen glida på sitt eget finger. Dock börjar hans egna ögon att vattnas över den äldres ord, och slingrar armarna om honom.
"De ska aldrig få slå dig eller piska dig igen, aldrig." snyftar nittonåringen och stryker fingrarna över Zihaos mörka lockar.

Förhoppningsvis var det sant, att han aldrig skulle behöva stå ut med den sortens tortyr igen.
”Nej då, de ska aldrig få göra varken dig eller mig illa, det lovar jag”, försäkrade han och strök försiktigt tummarna över de puffiga kinderna. Usch, Zihao avskydde verkligen att titta på sig själv. Han hade inte ens någon aning om hur ansiktet såg ut, men händerna var något slags sjukt mellanting. Kanske kroppen inte ritkigt hängt med i svängarna. ”Tiden läker inte alla sår, men den hjälper en i alla fall att hantera dem.”