Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Borttagen:}

Ah mah gaaaaaaaad! Olivia, är du käääär.? Vad härligt! Vem är det? Jag har massa tips! ♥

_{Skrivet av ol!v!a:}

Ååå! Tack! ugglar med dig!

_{Skrivet av Borttagen:}
Hatar mig själv, mitt utséende, min personlighet, min blyghet, jag hatar allt som har med mig att göra.
Jag orkar inte att mina föräldrar, lärare, ''kompisar'', etc, ska tjata på mig att äta mer. Jag kan inte det, det är skitäckligt. Usch. Jag spyr om jag tvingar i mig mat som är äckligt. Finns bara några enstaka maträtter som jag gillar, och de äter jag om och om igen. Samma sak varje vecka, så snart tröttnar jag väl på de maträtterna också och har tillslut inget att äta alls.
Men egentligen vill jag väl kanske inte äta heller, vill bara tvinga mig själv att spy upp allt. Men jag gör inte det, pågrund av att alla skulle pressa mig till att äta mer då. De förstår inte hur det är att ha en ''ätstörning'', de tror att det är något jag väljer. De förstår inte hur svårt det är och det kommer de aldrig göra, hur många gånger jag än förklarar. De tror att det är någon fas jag går igenom just nu, men nej. Jag har aldrig gillat mat, jag har alltid tyckt att det är äckligt. Det blir dock värre med tiden, jag var inte lika kräsen när jag var liten, även fast jag var det då också.
De säger alltid ''Men ät bara, så farligt är det inte, det är ju jättegott!'' när jag inte äter, men de förstår inte att jag inte kan. Och när jag väl äter något(mat som jag gillar) så är det väldigt lite, men det beror dels på att jag har väldigt lätt för att bli mätt, igår när jag var ute och åt med mina bästisar så åt jag en fjärdedels hamburgare och tre pommes frites och blev mätt. De tittade bara konstigt på mig och förstog inte hur jag kunde äta så lite. En av dem sa att jag hade 1/6 anorexia och att jag skulle bli skitsmal om jag fortsatte äta som jag gör. Åh. De tror att jag ljuger om att jag är mätt, men det gör jag inte. Jag behöver inte mycket mat för att bli mätt, kan inte alla bara förstå det för en gång skull?
Jag har varit deprimerad i två år nu av flera anledningar bl.a ätstörningen, att jag hatar mig, att ingen bryr sig om mig, alla tycker att jag är konstig och ingen vill vara med mig, etc. Jag skär mig. Ingen vet om det. Jag både vill och vill inte att någon ska veta. Skulle kännas skönt att få prata av mig med någon som jag känner i verkligheten, men de skulle förmodligen inte förstå. De förstår ingenting. Alla tror att jag är så himla glad och att jag inte har några bekymmer eller problem alls, men de har så jäkla fel.
De har ingen aning om att jag överväger självmord varje dag, att jag skär mig, att jag gråter mig själv till sömns. De vet ingenting, och det kommer de inte få göra heller, för de skulle bara göra allt värre för att de bara skulle tro att jag låtsas, att jag bara vill ha uppmärksamhet.

Jag orkar snart inte mer.

_{Skrivet av Soof:}


Ätstörningar är hemskt. Hemskthemskthemskt.
Men egentligen är du inte mätt, du är bara så van vid att äta så lite, så din kropp sänder signaler upp till hjärnan om att den inte behöver mer och att dina föräldrar, kompisar och bekanta inte förstår detta, det är nästan oacceptabelt av den.
Speciellt om du har berättat för dem och de inte skaffar hjälp till dig (för ja, du behöver hjälp, vare sig du vill det eller inte.
För om du överväger självmord, är depprimerad, har ätstörningar och får känslorna av att ingen bryr sig, då måste man få hjälp.
En psykolog att prata av sig till. För det kan hjälpa så otroligt mycket. Självhat är en idiotisk sak, som nästan alla tonåringar känner. Man måste bara lära sig att bygga upp det där självförtroendet och verkligen försöka, försöka leva med sig själv, hur äcklad man än är.

Själv har jag typ ätstörningar, så jag vet hur du känner dig, hur förbannat illa man mår.
Och skadar sig själv, det gör även jag. Jag vet hur jävla skönt det är och hur mycket man behöver det, vilken drog det blir.

Jag skriver inte det för att klaga, utan för att visa för dig att du absolut inte är ensam.

Jag finns här om du någon gång skulle vilja prata av dig, om du fick känslan att du bara skulle vilja avsluta allt, här och nu. Du får gärna skicka iväg en uggla till mig om du vill prata mer. Jag finns här.

Men kom ihåg en sak, hur förjävligt du än mår, hur depprimerad du än blir, bryr sig alltid någon. Din familj, dina vänner.

Kram.
Du har alla mina lyckoönskningar jag kan ge dig, för att du ska må bättre och att livet en dag kommer bli ljust för dig.

_{Skrivet av lillamymin:}
Urgh. Ibland blir jag bara så trött. Trött på mig själv, trött på andra. folk verkar verkligen missförstå mig, och jag orkar verkligen inte mer nu.... Jag får hjälp, eller tanken är i alla fall att jag ska få det. Jag har vuxna saker som ska fixa allt detta, men de gör verkligen FEL! alltså seriöst, när jag för en gångs skulle verkligen försöker, när jag verkligen verkligen försöker hjälpa till, vara lite öppen och för en gång skulle faktiskt ta emot hjälp så ska allting skita sig. Inte för att de är hemska personer, nej de är jättesnälla och jag är verkligen verkligen jätteglad över att min mamma är en av dem. Men jag blir så sjukt ledsen när ingen verkligen vill förstå. De lyssnar visst, men de drar en massa slutsatser från en massa grejer. De tror att jag inte mår bra för att jag har för mycket att göra, för att jag sätter skolan före allt annat. Ta mig! Som om. De fattar verkligen inte, förstår verklige inte. Jag skulle få hjälp, men nu blir det inte för eftersom ingen verkligen lyssnat tydligen så var det inte så farligt. Jag sitter och dör här på en stol och det verkar vara helt okej.
Förlåt för en sån osammanhängande text, men jag är så arg/ledsen/besviken/irriterad/sårad jag vet inte vad.....

_{Skrivet av Lunah~:}

Nämen usch då gullet, det låter hemskt.
Folk förändras och man hamnar i konflikter. Livet blir annorlunda och ingen bryr sig om en längre, jag vet hur det känns
Om ingen lyssnar på dig, kanske du borde ta tag i allt med egna händer, och försöka fixa allting själv?
Vad är det som har hänt? ♥