prs yehet & kkaebsong

Joshua vänder lite på sig, så att han kan se på sin storebror i tystnad, medan han får värme av Zihaos arm. Försiktigt stryker han fingrarna över Samuels mörka lockar, nej saker och ting kommer aldrig kunna bli detsamma igen. Dock vänder han sig om mot tjugoåringen igen med trötta ögon, och låter sin tumme stryka sig över hans kindben.
"Jag har saknat dig så jävla mycket.." viskar Joshua hest innan han sluter ögonlocken igen, hur ska han någonsin kunna ta sig igenom det här?

”Jag kommer inte att gå någonstans”, försäkrade Zihao tyst och skakade lite på huvudet. ”Aldrig igen, okej? Kommer inte att lämna dig i mer än en sekund”, fortsatte han ännu tystare. ”Åtminstone så länge du vill ha mig..” Med de tysta, sluddriga orden, föll huvudet lätt på sniskan och tjugoåringen tappade slutligen medvetandet. Han var så sjukt trött och hade samtidigt extremt ont. Och sedan kvarstod ju det lilla faktumet att han inte sovit ordentligt på alldeles för länge. Även om han verkligen ville hålla ögonen alerta och ögonlocken öppna, så var det praktiskt taget omöjligt.

"Klart jag vill ha dig kvar, alltid," viskar Joshua, granskar hur den andre faller medvetslös på golvet. Än en gång sätter han sig upp på golvet, drar upp en kudde från sin lilla väska och lite is... ja, han har lite allt möjligt där. Försiktigt lägger han kudden under Zihaos huvud, isen över hans huvud, och börjar fixa med såren, den äldre har fått ett antal ärr som ser alldeles förskräckliga ut.. förhoppningsvis kan han göra de bättre, mindre smärtsamma och mindre synliga.

Utan någon som helst förvarning, sjönk Weimin ner på golvet bredvid Joshua. Sjuttonåringen verkade inte speciellt angelägen att prata, utan virade istället armarna omkring nittonåringen med en snyftning. De hade ju trots allt bott hemma hos familjen Lewis alldeles för länge och det hade resulterat i att de halvt om halvt kände sig som adoptivbarn.
”Är du okej?”, undrade Yaosu i sin tur och satte sig ner bredvid de andra två, med ögonen stelt fästa på Samuel. ”Eller glöm den frågan..den är bara dum.”

Nej, Joshua vill verkligen inte prata om det, det är uppenbart att det inte är okej. Samuel blev mördad, och han kommer aldrig kunna bli vuxen, och de kommer aldrig kunna följa upp på alla de saker de ville göra tillsammans. Blicken sjunker ner till Zihao, fixar alla sår så noggrant han kan, kanske det blir bättre om han håller sig själv sysselsatt. För vida tanken att Samuel inte längre andas, får hela honom att göra ont. Än en gång börjar små tårar rinna ner för hans kinder, och han snyftar lätt till. Jösses, alla tårar gör det svårt för honom att andas, händerna skakar så han tvingar sig själv att lugna sig med att fixa Zihaos ärr.
"Nej, det är inte okej." mumlar han med ett svagt leende, och låter sin darrande hand glida in över Samuels, kramar om den hår även om den ligger alldeles livlös. Han måste säga hejdå till Fred sen också.. hur fan ska han klara av det? Joshua kniper ihop ögonen, nej, han vill verkligen bara försvinna.

De andra två föll genast i tystad. Weimin samlade sig inom loppet av några millisekunder och övergick flitigt till att tvätta av Zihaos ansikte så gott det gick.
”Nej, det är ganska självklart att det inte är okej..ingenting just nu är okej”, instämde Yaosu tyst och kom upp på fötter. Den äldre torkade snabbt bort den lilla strömmen med tårar som letade sig nerför kinderna. Sedan tittade han bort utöver salen och tog ett djupt andetag. ”Andrew och Anthony, de klarade sig inte heller”, sade han tyst och slingrade armarna omkring sin egen överkropp. Sedan styrde han iväg stegen över golvet och försvann snabbt in bland resten av folkmassorna, vilket lämnade Weimin ensam kvar med Joshua och Zihao.
”Förlåt, jag tror bara att han inte vet hur han ska bete sig”, mumlade sjuttonåringen ursäktande och strök varsamt en liten blöt trasa över sin brors urholkade ansikte. ”Du får säga till om du vill att jag ska gå..”

Andrew och Anthony? Nej, det gör inte saken bättre. Tårarna slingrar sig över kinderna, lämnar dem våta och flammiga. Joshua stirrar ner på sin brors ansikte innan han tvingar sig själv upp på fötter.
"Kan du hålla koll på dem?" frågar han viskandes, även om Samuel inte behöver någon upcheckning, så vill han inte att hans bror ska lämnas ensam en endaste sekund. "Jag ska gå och leta reda på Jayden bara..." viskar han och börjar röra på sina svaga, darrande ben. Kanske han inte är så nära Jayden, de har inte pratat lika mycket som Joshua och Andrew. Men tjugoåringen har varit snäll, och han har förlorat två av sina bästa vänner, och har nyss fått reda på att Zihao lever. När han får syn på tjugoåringen, drar han snabbt in honom i en kram, kanske lika mycket för sig själv som för Jayden.

Nej, även om Jayden inte kände Joshua sådär jättebra, så blev han ändå väldigt rörd över kramen. Och han behövde verkligen en kram för den sakens skull. Tårarna hade slingrat sig nerför kinderna ända sedan han fångat in Anthonys livlösa kropp i sin famn.
”Förlåt”, snyftade tjugoåringen och klamrade sig fast ännu hårdare vid den yngre. ”M-men det känns bara som att alla jag älskar har försvunnit. Pang. Först Anthony och nu Andrew..och Zihao..” Med ett ryck spärrade han upp ögonen och sköt nittonåringen ifrån sig. ”Är Zihao okej? Är du okej? Din bror..dina vänner?” Jo, Jayden var verkligen omtänksam, även om han kunde vara jävligt trångsynt då och då. Till och med i stunder som dessa, när det kändes som om hjärtat skulle gå sönder i tusen bitar, kunde han inte låta bli att tänka på alla andra än sig själv.

"Sluta, be inte om ursäkt." mumlar Joshua, vars tårar ligger och trycker bakom ögonen, medan han tröstande kramar om den äldre. "Zihao kommer att klara sig, om ingenting blir värre än vad det redan är.." viskar han med ett försiktigt leende, andas han? Nej, även om han är där på jordens yta så känns allting bara dött, som att hans själv försvunnit upp i himlen så fort han såg Fred, så fort han såg Samuel. "Oroa dig inte över det." nej, Jayden ska inte behöva tänka på Samuel eller Fred, inte nu när hans två bästa vänner försvunnit.

”Men jag kan inte sluta oroa mig över det”, sade Jayden tyst och torkade bort tårarna med handryggen. Sedan var han tyst en bra stund, innan han vände de blåa ögonen mot Joshua igen. ”Vi borde gå och se till så att Zihao inte dör..kommer inte att klara av att fortsätta leva om han också försvinner”, mumlade han och lade en arm över nittonåringens axlar, innan han trevande började röra sig igenom salen.
”Åh, Jayden!” Utbrast Weimin när de andra två slutligen uppenbarade sig några meter ifrån den lilla gräddbakelse. Med tårarna sprutandes ur ögonen slängde han sig över den tre år äldre och slingrade både ben och armar omkring honom. Jo, sjuttonåringen älskade verkligen Jayden. De hade alltid kommit överens.