prs yehet & kkaebsong

Joshua sluter ögonlocken och tar djupa andetag, innan han nickar försiktigt åt Zihaos ord.
"Lugna andetag." Upprepar han viskandes och klamrar sig än en gång fast vid tjugoåringens axkar. "Kommer du ihåg honom?" frågar han tyst medan blicken glider mot sin storebror, och han stryker försiktigt bort sina tårar. Nej, ett stort hål finns i hans hjärta nu.

De sorgsna, mörka ögonen blev med ens ännu mer sorgsna och han önskade att han kunde svara ja på den frågan.
”Nej..eller, jag kommer ihåg delar. Han var väldigt klok och snäll..och även väldigt rolig att irritera. Det är det jag kommer ihåg för tillfället”, mumlade Zihao och snörvlade till. ”Det enda jag vet är att han älskade dig, okej? Glöm aldrig bort det. Även om han nu lämnat dig alldeles ensam i denna hemska värld, så gjorde han det inte för att göra dig illa”, viskade han därefter och lämnade en liten puss på nittonåringens panna, trots att hälften av hans ansikte var alldeles nerstänkt av blod. Usch.

Joshua nickar lätt innan han vänder blicken mot sin bror igen, han kommer klart och tydligt ihåg alla stunder han haft med Samuel. Försiktigt sjunker han ner mot golvet igen, och lägger sig ner bredvid sin ett år äldre bror, lägger huvudet på hans bröstkorg och virar armarna om honom. Joshua försöker lyssna efter hjärtat, men det är bara tyst. Ingenting. Samuel är så kall, och Joshua vill så gärna krama om honom, överföra all sin värme till honom.
"Det borde ha varit jag istället, det borde verkligen ha varit jag.." viskar han för sig själv och sluter ögonlocken. Kanske han kan hålla Samuel sällskap uppe i himlen?

”Säg inte så”, utbrast Zihao men hostade genast till. Nej, hans röst klarade absolut inte av att höjas för tillfället. Långsamt sjönk även tjugoåringen ner på golvet, bredvid Joshua och Samuel. Medvetandet driftade lite åt sidan, såret på det vänstra benet bultade och även synfältet verkade bli mindre för varje sekund som passerade. Men han behövde vara stark, både för nittonåringen och honom själv. Att lägga sig ner och bara ge upp var inte ens ett alternativ. Den yngre hade redan förlorat sin bror och även om Zihao kanske inte betydde lika mycket, fick han inte förlora honom också. ”Du vet att jag älskar dig..snälla stanna här med mig, du får inte gå någonstans. Deal?” Fick han ostadigt fram och stödde sig mot golvet med armarna. Herregud.

"Zihao.." påbörjar Joshua och flätar ihop sina fingrar med den äldres. "Jag kommer aldrig lämna dig.." Mumlar han hest, dock förstår han redan nu att depression är på vägen, ja, det går alltid åt samma håll. Blicken glider upp mot honom, med ett sorgligt ansiktsuttryck innan han reser lite på sig. "Här, ge mig ditt ben så kan jag försöka fixa det litem"

Zihao ruskade bestämt på huvudet, med blicken fäst på Samuels livlösa kropp.
”Nej, jag klarar mig..” försäkrade han och log blekt. ”Vill du vara ensam med honom en stund?” Undrade han sedan tyst och strök med klorna över jacket i fotleden. Det hade öppnat upp sig igen, precis som en massa andra gamla sår..men det var okej, eftersom han levde. Tjugoåringen drog ner byxbenet över skadan och vände de svarta ögonen mot Joshua istället. Gud, han skämdes så förfärligt mycket. Och fy fan vad hemsk han måste ha sett ut. Om han sett lätt omänsklig ut innan, så var det ingenting i jämförelse med det här.

Visserligen är det uppenbart varför Zihao inte vill att han ska hjälpa honom, men Joshua gör det iallafall.
"Det kan göra lite ont, bara så att du vet." Viskar han, rödflammig i ansiktet innan han börjar fixa med såren.

Återigen skakade tjugoåringen bestämt på huvudet och fångade in Joshuas händer i sina egna.
”Jag sa nej, du ska inte behöva tänka på sådana småsaker just nu..de läker säkert av sig själva förr eller senare”, sade Zihao skarpt med ögonen spända på den yngre. Som tur var uppfattade han åtmsintone den hårda tonen på rösten och hann hindra sig själv från att säga något ännu mer okänsligt. ”Det jag menar är att jag bara vill ha dig i min famn och andas en stund? Och helt ärligt tror jag att du också behöver det.”

"Jag kommer inte kunna ta det lugnt förrän dina sår åtminstone är lite bättre.." mumlar Nittonåringen, nej det kommer ta ett bra tag till innan han mår okej, och kan ta det lugnt. Försiktigt börjar han föra trollstaven över såren, och läker dem en aning. "Sådär..." viskar Joshua, och faller ner på golvet igen intill Zihao.

Tjugoåringen bestämde sig för att inte påpeka om att det inte bara var såren som var problemet. Istället log han snett och drog några fingrar genom nittonåringens mörka lockar.
”Tack”, mumlade han och lade sig utmattat ner bredvid Joshua, slingrade försiktigt armarna omkring honom och gömde ansiktet i en av de smala axlarna. Hur mycket han än försökte, kunde han inte riktigt förstå sig på situationen helt och hållet. Det enda han egentligen visste var att han älskade Joshua.