Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 58
Nicholas
Jag trodde att jag skulle dö.
Dödsätarna vällde in, och skrik blandades med trollformler. Gröna, röda, gula och andra sorters strålar sköt från allas trollstavar. Redan efter några minuter fanns det kroppar som livlöst låg på golvet. Jag vågade inte titta på de, eller tänka på om de var döda eller inte.
Jag satt fortfarande bredvid Petes livlösa kropp, men Kimberlie, Voldemort och Dumbledore hade försvunnit i massan av Dödsätare som tornade upp sig ovanför mig. Ingen märkte mig, där jag satt och trodde att jag skulle dö av panik.
Kimberlie visste nu. Reaktionen hade varit ännu värre än jag hade trott att den skulle vara, men det kanske berodde på att det var Lord Voldemort som berättade och att han utelämnat delen där jag gick med på att jobba för honom om han lovade att inte skada Kimberlie.
Jag reste mig upp, och kastade en sista blick på Petes uttryckslösa ansikte. Jag hade kanske inte varit så bra vän med honom, men sorg värkte ändå inom mig.
Med snabba steg gick jag därifrån, knuffade elever och Dödsätare åt sidan medan jag letade efter Kimberlie. Flera gånger skymtade jag välbekanta ansiktsuttryck; en gång även min egna pappa. För Dödsätarna var jag inte längre deras spion, utan spionen som förrådde de. Resultatet blev att de var ivrigare att döda mig än någon annan.
Men jag såg inte Kimberlie någonstans. Vad hade hänt med henne? Var hon i säkerhet? Eller var hon...
Nej, sa min hjärna envist. Sluta tortera dig själv. Hon är inte död. Koncentrera dig nu.
Jag tog ett djupt andetag och fortsatte ploga igenom havet av förskräckta elever och mordiska Dödsätare.
Plötsligt kände jag en hand på min axel och såg tre Dödsätare som kom ur folkmassan rakt mot mig. Jag var omringad.
”Så här är förrädaren.” sa en hest. ”Mörkrets Herre kommer bli nöjd med oss om vi dödar honom.”
Jag drog ut min trollstav ur en innerficka, men visste att jag inte hade någon chans mot fyra Dödsätare på samma gång.
Men innan jag hann göra något sa en välbekant röst bakom Dödsätarna:
”Låt honom vara. Grabben är min. Särskilda order från vår herre.”
Dödsätarna som omringat mig backade respektfullt och en annan Dödsätare med huva och dolt ansikte.
Jag är död, tänkte jag.
Dödsätaren med huvan tog självsäkert tag i min arm och drog med mig till ett tomt hörn av Stora Salen.
”Hör på här, grabben.” Mannen drog tillbaka huvan och avslöjade ett välbekant ansikte.
”Pappa?” frågade jag överraskat.
”Tyst!” snäste han och tittade runt omkring sig.
”Vad-”
”Vill du ha hjälp eller inte?” avbröt pappa bistert. ”Okej, lämna slottet och-”
”Pappa, jag måste hjälpa Kimberlie!”
”-gå tillbaka hem till mamma, en Dödsätare är utanför och väntar på-”
”Men Kimberlie och Dumbledore...”
”-dig.” avslutade pappa. ”Han transfererar dig hem. Jag fick honom att hjälpa mig, han var skyldig mig en tjänst ändå.”
Jag kunde inte fatta att min pappa stod här och ville skydda mig. Det var min pappa, men efter hur vi haft det förr verkade det bara konstigt.
Efter en stunds tystnad skakade jag på huvudet.
”Pappa, jag uppskattar det, men mina vänner är här. Jag måste hjälpa de. Jag måste hjälpa Kimberl-”
”Den där flickan Black?!” snäste min pappa. ”Vad har hon någonsin gjort för dig? Du såg hur hon reagerade på din historia, även om du gjort det för hennes skull!”
”För att Voldemort inte berättade den delen!” svarade jag ilsket.
”Vad spelar det för roll?! Hon bryr sig inte ett skvatt om dig. Skit i henne. Vem bryr sig om hon dör? Men jag och din mamma bryr oss om du dör.”
Jag skrattade lite.
”Jag bryr mig om hon dör.”
Med de orden stegade jag iväg från min förvånade pappa.
Medan jag letade efter Kimberlie såg jag flera bekanta ansikten; där var McGonagall som duellerade mot Bellatrix, lite längre bort cirklade Flitwick och Grårygg runt varandra, och Hagrid stod och höll tre Dödsätare upp-och-ner och skakade de.
Men jag såg ingen skymt av Kimberlie. Inte heller Dumbledore eller Voldemort syntes till.
Efter att ha gått runt åtskilliga varv i den enorma salen var jag säker på att Kimberlie inte var där. Jag stormade ut från portarna, och såg att korridorerna och klassrummen utanför var ett ännu större kaos.
Överallt duellerade elever i pyjamas med Dödsätare. Både Dödsätares och elevers livlösa kroppar låg på golvet, vissa med äckliga skador.
Mot min vilja skannade mina ögon ansiktena på de livlösa, letande efter välbekanta ansikten.
Där var Blaine, en Gryffindorflicka jag vagt kände igen från att ha suttit bredvid mig på någon lektion, en biffig kille som kallat mig idiot, Keith...
Vänta. Keith?!
Jag sprang fram till Keith, och såg tack och lov att hans bröstkorg höjdes och sänktes. Förvånat såg jag också att hans ögon var öppna och rörde på sig med en blick som sa; ”Hjälp, snälla?!”
”Petrificus Totalus, kroppslåsningbesvärjelse.” mindes jag och försökte komma på rätt ord för att få honom att vakna. ”Eh... Vad sa man nu igen?”
Keith stirrade på mig som om han sa; ”Kom igen! Kunde du inte ha lyssnat på professor Flitwick om bara den här trollformeln?!”
”Hey, mitt minne är inte jättebra.” försvarade jag mig. Keith himlade med ögonen.
Jag grävde i mitt minne. Vad hade professor Flitwick sagt nu igen? Något på ”f”...
”Ja! Just ja!” Jag riktade min trollstav mot Keiths bröstkorg. ”Finite!”
Keiths ben och armar flög bort från kroppen, och han satte sig darrande upp.
”Tack, kompis.” sa han.
”Kom, jag behöver din hjälp. Vi måste hitta Kimberlie och Dumbledore.”
Jag drog upp honom på benen, och snart kunde han stå stadigt igen. Vi började snabbt att knuffa oss igenom de duellerande personerna runt omkring, och kastade ibland besvärjelser mot Dödsätare.
”Vad hände?” frågade jag andfått.
”Jag vet inte. Någon Dödsätare, Dolochov typ, kom bakifrån medan jag duellerade med-”
”Nej, nej, jag menar från början, när Dödsätarna kom in!”
”Jaha.” Keith kastade en röd stråle mot en Dödsätare som precis höjde sin trollstav mot en förstaårselev. ”Jag var på väg till toaletten, så jag sa till Vivianne att... Åh gud, är Vivianne okej?!”
”Jag vet inte, jag tror jag såg henne i Stora Salen duellerandes mot någon Dödsätare.”
Keith såg blek och orolig ut, så jag tillade:
”Hon är nog okej. Vivianne är en tuff tjej. Så, fortsätt nu.”
Jag hade ingen aning om hur tuff Vivianne var egentligen, men det fick Keith att se lugnare ut. Han fortsatte berätta.
”I alla fall, en liten skrikande förstaårselev sprang förbi mig och skrek: ’Dödsätarna kommer!’ Jag trodde hon bara larvade sig, men ju längre i korridorerna jag gick desto fler skrikande och rädda elever stötte jag på, alla på väg mot Stora Salen för att varna lärarna. Sedan såg jag i slutet av korridoren hur tre Dödsätare sprang rakt mot mig. Jag hann inte göra något innan de attackerade mig.”
Jag rynkade pannan.
”Låter vettigt. Så, har du sett Dumbledore här omkring?”
Keith skakade på huvudet och bet sig i läppen.
”Jag tror inte det. Däremot såg jag en Dödsätare med vita händer, han pratade men inte riktigt pratade... Han väste mer, som en orm.”
Jag kände hur färgen från mitt ansikte rann bort.
”Det måste ha varit Voldemort. Vart gick han?”
Keith ryckte till vid namnet, och såg inte jätteglad ut över att behöva jaga Mörkrets Herre, men han nickade framåt.
”Det enda jag såg var att han gick framåt... Han såg ut att ha bråttom.”
Jag nickade sammanbitet.
”Då får vi skynda också.”
Det kändes som om vi gick i timmar, fram och tillbaka genom slottet. Men vi hittade inte Voldemort eller Kimberlie. Vi var trötta efter allt springande. Med jämna mellanrum stannade vi för att hjälpa elever och duellera med Dödsätare. Det kändes alltid lika bra att hjälpa någon elev att komma upp på fötter igen. Det kändes alltid lika hemskt att komma försent.
Jag var väldigt lättad över att ha Keith med mig. Utan honom hade jag dött tre gånger av besvärjelser jag inte sett att Dödsätare kastat mot mig, och han gav mig ännu en anledning till att fortsätta springa, även om en del av mig ville kollapsa och gråta att det var hopplöst.
Plötsligt stod vi i en helt tom korridor. Allt var tyst. Vi vågade äntligen sjunka ner på golvet i ett hörn och pusta ut.
”Har du någon aning om var han kan vara?” frågade Keith andfått.
”Jag vet inte.” erkände jag. ”Någonstans ingen känner till, där han kan vara ifre-”
Då slog det mig, lika snabbt som en blixt slår ner i ett träd. Jag andades in så fort att jag började hosta.
”Önskerummet!” sa jag när hostattackerna var över. ”Kom, jag vet nu...”
En kall röst hördes längst bort i korridoren.
”Ingen här.”
”Var kan den där jävla ungen Nott vara?! Om vi inte dödar honom kommer Mörkrets Herre bli förbannad...” svarade en ljusare röst, en kvinna uppenbarligen.
”Jag vill inte utstå Cruciatusförbannelsen igen!” stönade den första.
”Tror du jag vill det?!” snäste kvinnan. ”Kom, vi kollar någon annanstans. Kanske hittar några snorungar att testa Avada Kedavra på.”
Jag skulle precis andas ut; de var på väg någon annanstans. Sedan insåg jag att deras steg ekade högre och högre.
”De är på väg hit!” mimade Keith med stora ögon.
Jag la ett finger över mina läppar, och tittade mig vilt omkring. Jag och Keith satt i skuggan av hörnet, därför hade Dödsätarna inte lagt märke till oss än.
Jag tog ut min trollstav, riktade den mot Keith och viskade en trollformel.
Med ens blev Keith nästan helt genomskinlig. Jag gjorde samma sak med mig, och hoppades att det skulle räcka för att Dödsätarna inte skulle se oss.
Det fungerade. De skulle precis vika av i hörnet vi var i när jag med fasa hörde en nysning bredvid mig.
”Vad var det där?” sa en Dödsätare plötsligt.
”Lät som en nysning.” muttrade den kvinnliga.
”Hallå? Är det någon här?” ropade den första.
”Visa dig, annars dödar vi dig!” skrek kvinnan mot den, vad de trodde, tomma korridoren.
”Hur ska vi kunna döda de om vi inte vet var de är?” frågade mannen förvirrat.
”Tyst, Amycus, din idiot!” väste kvinnan.
”Kalla mig inte idiot, Alecto.” varnade Amycus.
De två Dödsätarna började bråka högljutt, men jag och Keith vågade inte pusta ut förrän ljudet av deras steg hade dött bort.
”Det var nära ögat.” sa jag och torkade pannan med min osynliga hand.
”Förlåt att jag nös.” sa Keith ursäktande.
”Gör inget.” sa jag och hjälpte honom upp.
”Cool osynlighetsformel.” sa Keith och tittade ner på sina genomskinliga händer. ”Hur länge varar den?”
”Länge nog.” sa Nicholas kort. ”Skynda, Kimberlie kanske är i fara...”
Keith himlade med ögonen.
”Ja. Vi ska gå och rädda din flickvän. Min skiter vi i.”
Jag stirrade på honom. Varför sa han så? Det var ju han som hängt med!
”Vivianne är okej.” sa jag otåligt. ”Voldemort är ute efter Kimberlie, och du ville ju hjälpa till så-”
Keith skakade på huvudet.
”Hur vet du det?”
”Jag vet inte! Men du måste hjälpa mig hitta Kimberlie!” sa jag desperat.
Keiths blick blevkall.
”Jag måste ingenting. Jag går tillbaka till Vivianne. Du är inte den enda som bryr dig om din flickvän, Nicholas.”
”Keith!”
Men han hade redan sprungit sin väg.
”Idiot.” muttrade jag tyst, men fortsatte att gå.
Det tog ett bra tag innan jag hittade till Önskerummet.
När jag kommit fram så stirrade jag på väggen och funderade. Var Voldemort verkligen där? Troligtsvis. Hade han ett gäng Dödsätare där med? Kanske. Var Kimberlie ens därinne? Ingen aning.
När jag insåg att jag ändå inte kom någonstans med funderandet så struntade jag i det. När dörrarna visade sig satte jag på en modig mask och stormade in.
Den här gången såg rummet ut som en fängelsehåla, förutom att det var en korridor. Det var mörkt, kallt, och väggarna var gjorda av sten. Från taket hängde kedjor. Luften var fuktig och det luktade illa.
Jag kunde inte se Voldemort eller någon annan, men någon måste ju ha varit där, för jag hade inte önskat rummet att bli en fängelsehåla.
Tvivel började tugga i bakhuvudet. Rädslan steg. Varannan sekund vände jag mig om för att övertyga mig om att jag inte var bevakad.
Plötsligt hörde jag ett väsande ljud från skuggorna längre fram i korridoren. Jag tog fram min trollstav och gick försiktigt mot ljudet, beredd att skrika vilken trollformel som helst när orsaken till ljudet dök upp.
Ljudet var konstigt. Det var en blandning av en orms väsande och ett hummande, som en mamma-orm som sjöng en nattvisa för sina bebis-ormar.
Jag var inte ivrig att möta... vad det nu var.
Det väsande hummandet blev högre och högre. Det kändes som om det omringade mig nu, inte som att jag gick mot det.
Plötsligt kände jag hur något rrde på sig. Inte rörde på sig egentligen, men det såg ut som det. Eller rörde det sig verkligen?
Jag insåg att väggarna roterade. Mitt huvud började snurra. Nu var det inte en korridor längre utan ett cirkulärt rum. Det var tomt, men väsandet och hummandet var kvar, högre än någonsin.
Väggarna av sten såg inte så kompakta ut längre. Faktum var att... det såg ut som de smälte. Som om de långsamt blev flytande, stenarna blev till svart, tjock, flytande substans.
Jag kände hur rädslan kröp upp i min strupe. Vad hände? Ljudet dånade nu runt omkring mig och väggarna var inte väggar. Det kändes som om jag sjönk ner.
Vänta. Sjönk ner?!
För sent insåg jag att golvet förvandlats till samma flytande substans som väggarna. Jag stod i tjock, mörk, skiftande sörja upp till vristerna. Och jag sjönk längre och längre ner för varje sekund.
”HJÄLP!” skrek jag i ren skräck, men jag visste att ingen kunde höra mig. Det var helt hopplöst. Och även om någon skulle ha varit nära nog för att höra, så skulle det dånande ljudet av det hummande väsandet dränkt mitt skrik.
Jag var helt omringad av glänsande, mörk sörja. Jag insåg att också taket var mörkt och flytande nu. Hur vätskan, eller vad det nu var, höll sig kvar och inte forsade ner på mig visste jag inte.
Var det bara jag, eller närmade sig väggarna mig? Krympte rummet? Det svårt att säga, allt runt omkring mig var bara svart sörja.
Nu hade den mörka substansen nått mina knän. Jag hade ingen möjlighet att komma ut. Jag trodde att mitt hjärta skulle explodera av rädsla, och mina öron var redan på väg att explodera av det dånande väsandet.
Då, igenom det hummande väsandet, hördes en röst, en så hemsk röst att den bara kunde ha tillhört Lord Voldemort.
”Du har ingen chans, Nott.”
LOL, hade ett helt ff-kapitel XD
Mugglarportalen