prs yehet & kkaebsong

"Okej.. du får inte gå någon stans? Inte femtio meter ifrån mig?" rabblar Joshua och stryker försäkrande händerna över de lurviga öronen. Femtiometer, Zihao hade gått över den längden och han hade blivit kidnappad. Jo, det verkar som att dödsätare har kommit in genom murarna nu.

Äsch då, kommer inte att gå mer än två meter ifrån dig, tänkte Zihao bister för sig själv. Tro det eller ej, men han hade faktiskt lärt sig ett och ett annat under de senaste månaderna. Den första regeln var att han inte fick lämna Joshua utan synhåll och den andra var att han inte fick tveka så förbaskat. Det där sista skulle det väl inte vara något större problem med dock, och inte det första heller för den delen. Tjugoåringen var fortfarande en riktig fegis på många olika nivåer.

Med rostiga kinder, smutsigt mörkbrunt hår stannar Joshua upp. Det kommer lite som en chock för honom, han har aldrig sett en av sina nära och kära ligga livlös på golvet. Tårarna börjar rinna ner över kinderna, han märker det inte ens själv först. Läpparna börjar darra, precis som benen. Han kan bara stirra på när Weasley familjen säger adjö till deras förlorade son, George säger hejdå till sin tvillingbror. Och Joshua säger hejdå till en av sina bästa vänner. Hjärtat börjar dunka likt förbannat, och det blir svårt att andas. Dock hjälper det ingenting när han för ögonkontakt med Noah, i andra sidan av rummet som tittar storögt, ögonen sprängda med tårar på honom. Ja, Joshua förlorar all sin kontakt av sin kropp då, och benen skyndar sig bort mot honom. Där ligger han. Bilden av personen som varit vid hans sida i hela nittonår, personen som älskat honom hela tiden, skyddat honom och hjälpt honom. Tanken på Zihao försvinner, och allt han kan göra är att stirra på sin livlösa brors kropp.
"Nej.. nej, nej, nej." viskar han för sig själv, de hade ju lovat varandra. Kroppen faller ner mot golvet, han pressar ihop sina ögon och hukar sig ner mot sin brors kropp, gömmer ansiktet i hans nacke och ber om att han ska vakna igen. Nej.

Allt Zihao kunde göra i den stunden var att blankt stirra framför sig, efter Joshua när denne försvann bort mot den andra sidan av salen. Och i det ögonblicket blev det snart klart för tjugoåringen att allt han kunde göra var att vara där för den yngre. Med glansiga ögon, stirrade han ner i golvet ett slag, kände hur all ilska och förakt rann av honom, bara för att lämna honom med armarna slingrade omkring benen samtidigt som kroppen darrade våldsamt.
”Jag vet inte om du känner igen någon av oss, Zihao. Men jag vet att du älskar Joshua”, viskade Yaosu och satte sig på huk framför sin yngre bror, samtidigt som han räckte honom ett par mjukisbyxor och en tröja. ”Gå, han behöver dig verkligen just nu..” fortsatte han med en tjock röst och blinkade bort tårarna som även börjat slingra sig nerför hans kinder. Tjugoåringen fingrade på kläderna en stund, tills dess att han slutligen kom upp på benen och klädde på sig, fortfarande alldeles darrande. Hur skulle man ens hantera en sådan situation? Zihao drog händerna genom det slitna, svarta håret några gånger och slöt ögonen. Benen rörde sig praktiskt taget automatiskt bort mot Joshua, även om tankarna var alldeles tomma. Försiktigt satte han sig ner på huk bredvid fästmannen och slingrade armarna omkring honom, även han med en ström av tårar rinnandes nerför de bleka kinderna.

Det spelar ingen roll om Zihao håller i honom, att han är i mänsklig form, allt han kan tänka på är sin storebror. Sin döda storebror. Joshua sjunker ner på golvet, liggandes med ansiktet nerborrat hos Samuel medan tårarna rinner likt förskräckligt, hela kroppen kan inte sluta skaka.
"Snälla, snälla..." viskar han, värdelöst. Han tror inte på någon gud, han vet att det inte finns något sätt att återuppliva hans bror. Men hur fan ska han fortsätta leva efter det här? Rösten hakar upp sig, och han snyftar till ett antal gånger, innan han biter tag i Samuels tröja och tvingar sig själv att vara tyst.

”Du” viskade Zihao med en röst som knappt bar. ”Jag vet att ingenting jag säger kommer att få någonting att kännas bättre, men..jag finns här. Det är allt du behöver veta, att det finns någon som kommer att stötta dig igenom den här smärtan”, fortsatte han raspigt och drog försiktigt händerna igenom de mörka lockarna. Vad mer kunde han säga? Det var ingen precis som om han kunde återuppliva Samuel. Ingen kunde det. Döden var evig och när den väl satt klorna i någon, gick de inte att bända upp. Tjugoåringen torkade under tystnad bort tårarna som rann nerför hans egna kinder och tog ett djupt, ostadigt andetag. Han hade aldrig haft någon hälsosam relation till den jämnårige, inte ens någon bra relation under tiden som de faktiskt känt varandra, men det var omöjligt att neka det faktum att han var en väldigt fin person - att han varit en väldigt vacker människa, med ett genomvänligt hjärta.

Joshua är körd, så jävla körd. Samuel har alltid varit där för honom om han velat prata, eller bara skratta och prata strunt. Samuel har alltid skyddat honom, och gjort det han trott varit bäst för sin lillebror. Joshua är så jävla körd. Han kommer inte kunna överleva. Nej, han behöver knippa efter andan flera gånger pågrund av alla tårar, och hela kroppen skakar. När han väl börjar gråta, kommer han aldrig att kunna sluta. Nittonåringen behöver värme, han behöver sin brors famn, deras chokladpudding och deras gosande med Mimmi, deras tid vid brasorna. Joshua klänger sig fast vid Zihao, tårarna fortsätter att trilla ner likt floder.
"Jag kan inte andas.." får han fram hest mellan de hetsiga andetagen, som att en panikattack byggdes upp. Men han tänker inte lämna Samuel, aldrig.

Tjugoåringen kupade bestämt händerna omkring Joshuas kinder och spände blicken i honom, så gott som det nu gick.
”Titta på mig, Joshua”, sade han tvärt och spärrade upp ögonen en aning. ”Du kommer att bli okej, det kanske tar flera år, decennier..men jag kommer att vara med dig precis hela tiden. Ingen kommer någonsin att kunna ta Samuels plats, men han skulle inte vilja att du var olycklig för resten av livet. Han älskade dig, Joshua, och det gjorde han ända in i slutet..så snälla, lev för honom..”, fick Zihao ur sig, trots att rösten sprack flera gånger. Med darrande fingrar strök han bort tårarna som slingrade sig nerför de puffiga kinderna, trots att de genast ersattes med nya. ”Bara fokusera på mig och andas, okej?” Viskade han och nickade kort. Nu kanske han inte var direkt vacker att titta på, men vad spelade det för roll?

Blicken glider ner till Samuel igen, och läpparna börjar att darra likt förbannat på direkten. Nej, Samuel vill inte att han ska vara olycklig, men kommer han någonsin att bli okej? Troligen inte.. Inte med både Samuel borta, och Fred. Det är då en tanke slår ner i hans huvud, likt en blixt.
"Mamma, nej mamma kommer inte klara av det." viskar han hest och kroppen börjar darra än en gång, och andningen blir ostadig. "Nej mamma har förlorat sin son.. Sammie.." kanske han rabblar nonsens, men han kan inte sluta, nej han är i ett chocktillstånd.

”Vad sa jag precis Joshua?” Sade Zihao och lutade sin pannan mot den yngres. ”Lugna andetag, försök att bara ta lugna andetag..tänk inte på din mor nu..” viskade han och strök om och om igen med tummarna över de våta kinderna. Nu såg de där tummarna knappt mänskliga ut, men de hjälpte i alla fall till med att hålla tårarna någorlunda under kontroll. Tjugoåringen kände sig verkligen inte frisk och kry heller. Däremot kunde han inte klaga, utan han var tvungen att sitta där med fästmannen så länge han ville ha den andre där. Nej, han skulle aldrig lämna innan Joshua ville det.