prs yehet & kkaebsong

Joshua ler försiktigt mot den yngsta Xie brodern medan han slingrar armarna om den lurviga bollen.
"Han börjar värma upp sig en hel del," berättar han och stänger ihop väskan när han hör hur det börjar dundra mot slottet, verkar som att Voldemorts arme är väldigt nära på att få det att försvinna.
"Hej.. hur känner du inför det här?" frågar Samuel och slingrar sina armar om sin lillebror.

Det värsta med hela situationen var inte att Samuel ploppat upp mitt framför dem, från absolut ingenstans. Nej, det absolut ruggigaste i den stunden var att det kändes som om väggarna skulle braka ihop vilken sekund som helst. De skulle troligen itne göra det, men Zihao var pessimistisk till och från. Tjugoåringen fäste osäkert blicken på den okända människan och blottae varnande tänderna. När skolka folk inse att Joshua var hans? Jösses, hur många gånger innan hade han haft den tanken egentligen? Han var verkligen fånig trots allt..dumma, dumma Zihao.

"Det går bra.. nu får du stanna här," viskar Joshua till sin storebror, nej han tänker inte låta något hända Samuel, han kommer aldrig kunna leva utan Samuel. Försiktigt stryker han handen över Zihaos kind, innan han kliar honom under hakan.
"Såklart jag ska stanna här.. mamma kommer att döda mig annars." påpekar han med ett litet skratt.

Usch, nu blev Zihao sådär ruskigt förvirrad igen. Var Samuel och Joshua bröder? Eller va?
”Ja, Zihao. Det där är Samuel, känner du inte igen honom heller? Ni har en ganska patetisk historia bakom er faktiskt..” sade Yaosu med ett litet skratt och himlade med ögonen. ”Men å andra sidan verkar du inte känna igen någon, så det kanske inte är så konstigt egentligen”, konstaterade han därefter och lät blicken glida mellan de två jämnåriga. Patetisk historia? Vad skulle det betyda nu då?

Stackarn, Zihao måste vara väldigt förvirrad faktiskt
"Ni bråkade en hel del," berättar Joshua och drar ner Samuel bredvid sig. "Säg hej till honom." tjugoåringen rynkar lite på ögonbrynen, innan han tar den andres tass i sin hand, och skakar den.
"Hej Zihao.. jag är väldigt ledsen över allt jag gjort mot dig, även om du nu kanske inte kommer ihåg allt..." mumlar Samuel med ett litet, varmt leende.

Av någon anledning var Zihao hyfsat säker på att han varit rädd för Samuel en gång i tiden. Men nu kände han sig redan alldeles för bekväm i hans sällskap, precis som med Joshua. Kanske hela den släkten hade någon underlig inverkan på tjugoåringen? De var ju så förbaskat trevliga båda två, och han hade en känsla om att den där modern de talade om var minst lina trevlig. Med ett litet gläfsande, lämnade han en sliskig puss tvärs över ansiktet på den jämnårige. Det irriterade honom troligen, och Zihao hade ett verkligt driv när det kom till att irritera just den männsikan. Varför visste han dock inte. Instinkter.

Med rynkad näsa lutar Samuel sig tillbaka och försöker hålla den sliskiga tungan borta från hans ansikte.
"Jag såg dig äta en massa rått kött, jag vill inte ha det i mitt ansikte tack." påpekar tjugoåringen och gömmer sig bakom sin bror. "Stick tungan på honom istället, han har ju inget emot det." skämtar han och pekar lite på sin lillebror.

Det var inte lika underhållande att slicka Joshua i ansiktet, åtmsintone när han inte hade någonting emot det. Men, men..att mysa med nittonåringen var faktiskt bättre än att reta Samuel. Plus det lilla faktumet att Zihao anade att illdåd var påväg att infiltrera slottet. Tänk om de fick tag på honom igen? Då skulle han kanske bli torterad ännu mer och till och med dödad? Nej, han ville inte tillbaka till all den smärtan. Tjugoåringen blängde på den jämnårige att slag innan han över gick toll att lämna små pussar över Joshua. Snälla gå ingenstans..

Gud, det är underligt hur de kan sitta där, medan folk springer fram och tillbaka i slottet med skrik i halsen. Joshua kramar om den äldre hårt, gömmer ansiktet i den tjocka pälsen och kniper ihop sina ögon.
"Om du inte går någonstans, går jag ingenstans." mumlar han försäkrande i Zihaos öra och lämnar små pussar över honom.

Men det var inte riktigt rätt att hålla Joshua från att göra det som var rätt, eller hur? Att hålla honom ifrån att hjälpa sina vänner trots att de var en drös med obetydelsefulla människor. Zihao satte sig upp och stirrade stint på den yngre med någon slags obeslutsamhet i ögonen, innan han slutligen bestämde sig. Med ett försiktigt litet skutt, hoppade han ner på golvet och skakade ut pälsen. Tjugoåringen tänkte inte vandra iväg på några egna äventyr, utan han tänkte absolut följa efter fästmannen - vare sig han nu hade ont i bakbenet eller ej.