De utvalda

Simon la händerna på hennes axlar. "Eletha, vad exakt hände". Han fick varsamt henne att sitta på sängen.

Eletha satte sig ner, "Jag vet inte, Ethan sa.....Ethan sa att jag fick, fick panik. Jag gjorde det, jag minns inte. Jag är farlig, hemsk." stammade Eletha fram och slog darrande händerna över för ansiktet, ångesten hördes, ångesten och förtvivlan.

Simon hyschade henne. "Och varför fick du panik?" mumlade han lugnt och la armarnao m henne och strök henne över håret. "Var bara lugn, det kommer nog inte hända igen".

Eletha lutade sig mot honom och försökte lugna sig och minnas.
"Vet inte........" sa hon tvekade och rynkade pannan. "Ethan blev arg, han tog tag i mig." Sa hon och kved sedan till, "Sen minns jag inte allt blev som svart." fick hon fram.

Simon rynkade på pannan och såg mot Ethan som somnat. "Tog tag i det? Hur då?". Han ville inte att Ethan skulle behandla henne illa...

"Hur? Vet inte." Eletha gömde sig mot honom, mot Simons axel. "Bar mig." fick hon fram då hon mindes, "Bara bar mig." kved hon fram.

Simon suckade och kramade om henne. "Sch...Ta det lugnt, Allt blir bra, det var bara en smärre hjärnskakning".
Ethan stönade till i sömnen och vred på sig.

"Nej, nej, nej!" hon skakade på huvudet. "Det blir inte bra, jag kunde ha dödat honom. Jag ville inte, Simon varför blev det så, vad hände?" frågar hon och ser oroligt mot Ethan.

"Om du inte minns så kan du ha fått en blackout(fin engelska mitt i allt) så du inte kunde kontrollera dig". Simon reste sig. "Jag måste gå nu, säg till om han blir värre, eller du själv". Han reste sig och gick iväg medan Ethan mumlade i sömnen.

Eletha bara nickade och såg efter Simon. Hon satte sig på en stol vid sängen. Att sova verkade vara riskabelt, att vara här verkade vara riskabelt, vem vet vad hon kunde göra då?