De utvalda

De hann inte rida långt innan Ethan halvt ramlade, halvt hoppade av hästen. Han föll på knä vid en buske och kastade upp. Otroligt med tanke på hur lite han ätit.

Eletha hoppar av och tar honom i famnen då han är färdig, "Hjärnskakning." mumlar hon och bär honom den sista biten. Det är hennes fel, allt är hennes fel, att han blev så, hon gjorde det mot honom, hon var farlig.

Det kändes lite bättre då Ethan var klar och då Eletha bar honom. "Jag kan gå själv" mumlade han trots att det var en lögn. Snart var de hemma igen och Simon kom rusande. "Pappa!".

"Hämta Simon." sa Eletha eller snarare beordrade hon Simon och ignorerade Ethan han kunde inte gå själv trots att ho vacklade av att ha honom i famn. Något gnagde i bakhuvudet då hon såg på Simon, "Förlåt." mumlade hon med ånger i blicken innan hon gick in med Ethan i hans rum och la honom på sängen.

Simon nickade och gick och snabbt och hämtade Simon den äldre som kom in till kontoret.
Ethan stönade lågt och kände för att spy igen, men huvudvärken lättade nu.

"Här." sa Eletha och kom med en skål, hon var blek och såg på Simon som kom.
"Jag gissar på hjärnskakning." sa hon bara utan att våga möta Simons blick.

"Och hur fick han hjärnskakning då?" undrade Simon och undersökte Ethan. Han tog fram några örter ur sin ficka. "Jag kan inte göra så mycket, vila, drick vatten och ät det här, de är mot illamåendet".

"Jag gjorde det." mumlar Eletha snabbt och tyst så det knappt hörs med blicken bortvänd från Simon.
"Jag visste inte." fick hon fram med ett kvidande av ånger.

Simon fick i Ethan örterna med ett glas vatten och lät honom sedan vila innan han vände sig mot Eletha. "Vad pratar du om?". Han studerade henne noga. "Vila du med".

"Jag vet inte, jag minns inte, tänk om det händer igen." sa Eletha förvirrat och backade bak. Tänk om hon gjorde det ingen, hon borde låsas in.