Life - Lupple & Medi PRS

"Jag var ju tvungen att hålla dig ute. Att du tar dig in hit när jag är så arg på dig gjorde mig galen." Hon såg på honom och torkade bort tårarna från kinderna.
"Jag ringer Mi sen. Ekker det kanske du kan göra och förklara vad som har hänt?"

Han försökte komma på något sätt att trösta henne. Men han kunde inte riktigt. Han visste inte hur han skulle hjälpa henne. "Jag kan ringa henne och förklara." Viskade han ömt. Det kanske skulle hjälpa.

Hon log och gav honom en kyss.
"Och jag sover hos henne och ringer dig ikväll. Jag vill inte at du gör Sammy illa på grund av mig." sa hon tyst.
"Jag vill att du tar med dig några kakor till honom."

Gabriel såg på henne, besvarade kyssen och nickade. "Låter som en god plan." Viskade han angående telefonsamtalet men han sänkte blicken om hennes andra ord. Det hade faktiskt varit Sammys fel. Tänkte han tjurigt men försökte samla sig. "Jag ska inte skada honom." Lovade han och tittade förvånat upp. Kakor? "Kakor? " Frågade han. Han ville protestera men visste att hon hade rätt, på något plan. "Kakor låter bra." Viskade han.

Hon såg på honom medan hon blndade smeten.
"Jag är din blivande fru. Jag är dina barns blivande mamma. Jag är den som har rätt. Om du gör honom illa så är det över." Hon såg på honom.
"Att han skyddar dig och sen blir du sur förstår jag inte."

Gabriel såg på henne. Detta var verkligen hårda ord. Det var chockerande. Han nickade sakta. "Ja du har rätt Olivia." Sa han ärligt, skamset. Rörde försiktigt vid hennes axel. " Jag förstår att du inte förstår. Han skyddar mig och är min högra hand Olivia. Han är som min bror, men vargen i mig såg det som om han inkräktade på mitt revir. Det var därför han flyttade sig, han förstod. " Viskade han. Det kändes viktigt att förklara. "Men jag vet att han inte är ett hot, jag vet det och jag är ledsen att du behövde bevittna det du bevittnade." Viskade han.

Hon suckade och lutade sig mot hans nakna kropp.
"Du kan vara helknäpp ibland." sa hon och suckade innan hon ställde in plåten i ugnen.
"Så vad säger du om en privat natt efter den dummaste fullmånen?" Hon lekte med sin fläta och lade huvudet på sned.
"Skulle du vilja kyssa ärren? De svider lite."

Gabriel nickade sakta. "Jag kan leva med att vara lite knäpp om du kan det." Viskade han och studerade hennes vackra ansikte, hennes vackra drag. " En privat natt? Älskade. Självklart." Viskade han och lekte lätt med hennes få pärlor och stannade sedan upp. " Självklart. Om det skulle hjälpa." Viskade han och flyttade ned handen och vek ned hennes tröja lätt och gav hennes ärr några lätta kyssar.

Leendet växte och hon smekte hans kind.
"Jag tror det. " Viskade hon och smekte hans kind.
"Säg två vi kommer behöva borsta ut dina tovor med." sa hon fundersamt och lutade sig tillbaka.
"Det hjälper. Jag vet det. Det svidet för månen är jävlig."

"Två privata nätter? Vilken lyx." Viskade han roat men hans leende dog snart bort. Det var fruktansvärt att även hon led av månen. Fast mindre än honom men att hon led över huvud taget var oacceptabelt. "Älskade." Viskade han oroligt, medlidsamt. Fortsatte att kyssa hennes ärr. De kändes varma precis som han kände sig varm.