prs yehet & kkaebsong

"Zihao har alltid varit lite lustig," påpekar Joshua med ett leende medan han skuttar upp för trapporna.. jisses, han är på ett alldeles för bra humör för att det är krig, det har han Zihao att tacka för. Gud, han har saknat sin fästman så förbaskat mycket.

”Jovisst, men jag tror aldrig att han har uppskattat det faktumet speciellt mycket”, förklarade Yaosu med ett blekt leende och skakade på huvudet. ”Jag tror att det är bäst om vi typ låser in honom någonstans i källaren så länge..eller finns det något bättre ställe? Har hört att det finns en gång under det piskande pilträdet”, fortsatte han med rynkade ögon och sneglade upp mot Zihao. ”Litar inte på att han kommer kunna behärska sig, och så har han ju ont också.”

"Jag tror inte att det är säkert någonstans alls," berättar Joshua bittert medan handen försiktigt stryker sig över pälsen, och han håller upp än en köttbit till Zihao. "Så tror inte att källaren är bra.. kanske köket?"

Yaosu gjorde en liten grimas.
”Om vi släpper in honom i köket kommer han bara att äta tills han spricker, och helt ärligt vill jag att han ska finnas kvar i våra liv efter att allt den här är över så”, sade han långsamt och suckade lätt. ”Kom igen, Zihao. Kan du åtmsintone inte skifta tillbaka? Du vet att vi inte kommer göra dig illa”, fortsatte han bedjande och vände återigen upp blicken mot tjugoåringen som nöjt gnagde på köttbiten Joshua räckt honom.

"Saken är ju den att han är ett skelett just nu, han behöver käka en hel del för att kunna överleva." påpekar Joshua och håller i Zihaos tass, lite som att hålla i varandras händer. "Jag tror inte att han kan skifta, han har nog förlorat hur man gör det."

”Hur kan man förlora någonting sånt? Han föddes inte direkt som en varg”, påpekade Weimin och började reda ut en massa tovor ur Zihaos svans. ”Finns det ens något ställe där vi kan vara helt säkra över att han inte kommer bli typ anfallen? Jag menar, ingen kommer direkt att kunna vakta honom”, mumlade han därefter och skakade på huvudet. Herregud, vilket problem tjugoåringen var. Förstod de inte att han kunde höra precis allting de sa, plus det lilla faktumet att han kunde ta hand om sig själv? Jösses.

"Weimin, Zihao har blivit torterad så att han har glömt oss, glömt alla sina minnen. Det skulle inte förvåna mig om han även glömt hur han ska skifta.. plus tror jag inte riktigt att han är redo för det än, han hatar ju människor. " berättar Joshua och ser upp mot tjugoåringen med stora ögon. "Vi älskar dig, men vi är faktiskt inte redo att förlora dig igen." gud så klyschigt.

Innerst inne så var inte Zihao redo att förlora någon av dem igen heller. Åtmsintone inte Joshua, som fortsatte att ge honom mat. I tjugoåringens ögon var mat samma sak som fred och helt ärligt hade han ingenting emot nittonåringen. Tvärtom faktiskt, då han verkligen inte ville skiljas från den yngre igen. Men det var väl samtidigt det de pratade om? Vart de skulle placera honom medan de slogs mot andra människor. Usch..korkade männsikor.
”Åh..kommer han någonsin att kunna göra det då?” Undrade Weimin oroligt och sneglade upp mot Zihao, som börjat tjuta.

När Zihao sedan får för sig att börja tjuta, håller Joshua upp än en köttbit... mutning? Kanske.
"Jag har ingen aning.." mumlar Joshua och skakar lite på huvudet. Förhoppningsvis löser det sig förr eller senare, det viktigaste är att den stora vargen börjar må bättre.

”Jag tror inte att han tjuter för att han vill ha mat..han brukar bara gnälla sådär när han är missnöjd”, påpekade Yaosu och betraktade även han sin yngre bror. ”Alltså, kan inte läsa tankar, men är relativt säker på att han inte vill bli lämnad ensam igen”, mumlade han sedan och rynkade äcklat på näsan när Zihao började gnaga på köttbiten. ”Usch..hur kan man tycka att det där är gott? På riktigt? Förstår inte hur du ens kunde överväga att kyssa honom förr i tiden.”