Skriva av sig-tråden

smartbabe: Jag är absolut ingen expert när det gäller någonting som handlar om kärlek men ska göra ett försök att få några bra ord nerskrivna i alla fall. Det är bättre att vara ärlig mot han, det är bättre att säga att man inte har samma känslor för han som han har för dig. För tänk dig om du hade ljugit och sagt att du hade känslor för han med, ni hade blivit ihop. Men hur hade det känts? Det hade bara blivit värre för båda, du hade ljugit om vad du hade känt och han hade trott på något som var falskt, du hade givit han ett stor falskt hopp. Var inte rädd för att han inte kommer prata med dig, jag tror faktiskt han kommer att göra det. Om han gillar dig, kommer han stanna kvar. Han kanske kommer dra sig undan ibland och må dåligt då och då, men jag tror ärligt talat inte han kommer släppa dig.

baramin: Jag vet hur det är att ha en mamma som vänder om allting så det handlar om just henne. Det är sjukt jobbigt, men stå på dig och om hon fortsätter att göra så varje gång, så får du tillslut säga stopp, sätta ner foten, vara lite hård. Vara tillräckligt hård så hon förstår att allt inte handlar om henne.

expelliarmus: Du är stark, du är en av dom starkaste personerna jag någonsin har mött. Gråt ut, gråt ut dina känslor om du så kan, skrik i en kudde, slå i en kudde, gör något som inte skadar dig men ändå gör så du får ett utlopp för dina känslor. Du är stark, du kommer inte hamna där igen, jag vet det på något skumt sätt. Du är stark och du klarar detta ♥

CrimsonFlikkah: Jag vet inte riktigt vad du menar, då jag inte riktigt tror att jag känt den känslan själv. Men du är inte ensam, det finns många folk där ute, och här. Du kommer snart hitta den personen som kommer hålla om dig när du behöver det, den personen som kommer finnas där för dig. Den personen som kommer göra dig mänsklig igen.

(förlåt för att jag suger på att hjälpa till, men alla är så starka, jag vet det, jag vet det så väl.)

Alla bara försvinner, lämnar mig.
Flera av mina närmaste kompisar lämnar mig på ett eller annat vis. Byter skola, byter stad, byter ut mig.
Jag är känner mig enormt ensam.
Det känns som om ingen vill ha något att göra med mig längre.
Allt känns värdelöst, allt känns skit.
Vill bara gråta och protestera.
Protestera mot livet. Protestera mot allt. För jag vill inte ha det så här. Men jag är känd som tjejen som accepterar allt, tar livet som det kommer. Känd som tjejen som ser det ljusa i allt, hon som ger bra råd. Men nu vet jag inte om jag orkar längre. För ärligt talat, jag vill bara försvinna ett tag. Några dar, några veckor.
Bara komma bort ifrån allt, uppleva hur saker och ting är utanför denna deprimerande bubbla som jag lever i. Men jag känner mig fast.
Jag kan inte ta mig här ifrån på egen hand.
Men ingen vill hjälpa mig ut.

Å som jag vill ha någon som hjälper mig ut.

Orkar inte. Vill bara uppleva våren i sjuan igen. Orkar inte börja åttan. Sjuan var så bra. Så sa jag visserligen efter sexan också. MEN SJUAN VAR BRA PÅ RIKTIGT.

One Direction med MonsterCookie 12/5-12. Alla minnen med Annikz och Miriam. Orkar inte. Killen alla har en crush på, som ingen kommer få, pga. av att han har flickvän (vilket jag upptäckte nu, när jag sökte upp honom på fb). Fotbollsturneringen där crushkillen briljerade med sina fotbollstalanger och jag och Annikz satt och dog typ. Gråter typ nu. Vill inte ha sommarlov, skiljas från alla. Dessutom för att göra allt värre, är åttan sista året med världens bästa lärare. Kommer sakna honom HUR MYCKET SOM HELST. Kan inte ens föreställa mig. Snow White & The Short Man <-- Två lärare i vår skola som borde bli ett par.

Vill bara gråta ut alla känslor. Glädjen, lyckan, minnerna, ilskan och sorgen. Allt är braså... rörigt.

Varför sätter jag mig o läser obduktionsrapporter o begravningsplanering för ngn jag älskar? Korkade människa...

Är riktigt sur på min pappa som lovade att han skulle gå på min avslutning och fira att sin äldsta dotter har avslutat grundskolan. Mina föräldrar har inte varit med på avslutningar sen 3an. That's okey men LOVA FAN INTE MIG ATT DU SKA GÅ PÅ MIN AVSLUTNING. När jag kommer hem är han inte hemma. Han firar med sina vänner att hans gudson har tagit studenten. Wow, thanks a lot dad.

Nej, usch och fy vad trist
Vet hur det känns då jag förlorade alla mina kompisar när jag började skolan, alla de började på en skola, och jag på en annan.

Jag vill hjälpa dig, gmn, så du vet.
En uggla bort om du vill prata ♥♥

Ångestnatt ledde till ett gigantiskt återfall för första gången på tre månader. Feels great, or not...
#stupid #idiot #fuckedup #disgusting

Jag mår inte dåligt, inte över detta. Jag vet inte, jag är väl bara rädd, eller nej, inte just nu i alla fall. Jag vet inte, behöver väl bara skriva ut mina känslor lite.

Det finns den här hästen, den lilla monster hästen. Den hästen som har världens personlighet, hon som är en btich, hon som sparkar, biter, stegrar, hon som vägrar, hon som rymmer, hon som vägrar bli hämtad i hagen, hon som hatade mig i början. Jag var rädd för henne, på riktigt, hon är 107 cm och jag var rädd för henne, på riktigt. Men det är jag inte längre och när hennes "ägare" skrev en sak till mig, jag dog lite inombords. Jag trodde jag skulle förlora henne, nu efter över 4 månader tillsammans.

Jag kan hämta henne i hagen utan nästan några problem, jag kan ligga ner i gräset och hon lämnar mig inte, jag kan mysa med henne, pussa henne, rida henne (lol, är lång så gör inte det ofta, hänt dock). Hon stegrar inte längre och hon känner igen mig, hon gillar mig. Jag var rädd för att förlora henne även fast jag aldrig egentligen visar hur mycket hon betyder. Hon finns liksom alltid där, och jag älskar henne.

Jag vill inte förlora henne, någonsin, aldrig, jag vägrar. Älsklingshästen, shuka, I love U. ♥

Öppna Maffian Ala GodChild Cara!

Hehe... sry behövde bara få ut det... <_<''