De utvalda

Ethan slog hårt i huvudet och tappade andan då han knuffades in i väggen. Eletha var stark...Han försökte ta sig upp, men det bara snurrade och gjorde ont..."Eletha!" ropade han efter henne.
Samtidigt kom Simon den yngre ut till den korridoren. "Hej Eletha" log han då han såg henne. "Ska inte du vila?".

Eletha såg bara på honom men visste inte vem han var, dock var han ett barn och utgjorde inget hot så hon bara snabbt tog sig vidare. Trots att hon var yr sprang hon ner genom korridorerna knuffade undan dem som passerade henne då alla vuxna män var för henne ett hot och tillsist kom hon ut.

Simon gick vidare in till kontoret, en aning brydd över Elethas beteende. Då han såg sin far på golvet så blev han förskräckt. "Pappa!". Han sprang fram och slog armarna om honom.
Ethan stönade lätt. "Eletha, hon...Hon vet inte vad hon gör...".
Han beordrade dock ingen att hämta tillbaka henne, hon skulle bara slå ner de då...

Elethas hjärta klappade men snart befann hon sig i skogen och förvirrat och utan att veta var hon var började hon ströva i skogen, längre och längre in och längre bort från herrgården. De bara fötterna klev över stock över sten och fick henne bort.

Ethan kunde dock tillslut inte bara sitta och vänta på att hon skulle komma tillbaka. Han tog sig ut till stallet trots att hans huvud bultade och värkte, han var yr med. Han sadlade sin häst och red in i skogen, troligtvis hade hon gått dit. Han red snabbt och snart fick han syn på henne. Han hoppade av och sprang efter. "Eletha! Stanna, jag tänker inte skada dig, det är jag Ethan, jag älskar dig och du har sagt att du älskar mig!".

Eletha sprang för allt vad hon var värd någon var efter henne, hon sprang och sprang. Hon vände sig om, det skulle hon inte gjort eller kanske var det tur att hon gjorde det. Rakt in i en stam springer hon och faller handlöst bakåt.
Sakta och omtöcknad sätter hon sig upp och gnider pannan hon slog i, "Ethan?" mumlar hon då hon hör hans röst hon är sig själv nu.

Ethan kom snabbt fram till henne och såg oroligt på henne. "Ja...jag är här, snälla spring inte iväg, jag ska inte göra illa dig". Han studerade hennes panna lätt då han blev påmind om sin egna yrsel och föll ner på knä bredvid henne.

"Varför skulle du?" sa Eletha oförstående och med ögonen nu oroliga.
"Ethan vad har hänt med dig?" sa hon oroligt, han verkade så blek. Hon mindes inget av vad som hade hänt.
"Vad gör vi i skogen? Hur kom vi hit?" undrade hon förvånat.

"Du...Du fick panik när jag försökte få dig att vila, så du...Ja...man kan säga att du fick bort mig med våld innan du sprang ut hit". Han blev snart grön i ansiktet av illamående.
"Jag tror jag behöver vila ett tag". Det bara snurrade värre...

Eletha bleknade, "Jag gjorde vad? Fick vad?" och ångern hörde i hennes röst, skam hon mindes det inte ens.
"Att du behöver." sa Eletha instämmande och lyfte upp honom, hon bar honom till hästen och satte honom framför sig. Hon höll armarna om honom, "Håll ut, du är snart hemma." sa hon och började styra hästen hem.