Life - Lupple & Medi PRS

Hon hade tagit sig ner och hade nu låst båda dörrarna och stod nu och bakade. Tårar som rann ner längst hennes kinder medan hon vipade äggen med sockret.
Hon ville inte vara arg men han hade betett sig så illa mot en av sina närmaste vänner. Illamåendet fick henne att stanna upp och backade mot en av stolarna.
"Din dumma varg" viskade hon

Gabriel vände runt och började att springa. Den långa vägen mot hennes hus. Hon skulle inte förstå. Hon, åh han hade kunnat skada henne lika mycket som han kunde ha skadat Sammy. Egentligen skulle hon kunna bli mer skadad. Hon kunde ju inte läka. På bara någon minut var han vid hennes ytterdörr och hann inte stanna utan sprang rakt in i den och föll bakåt som människa. Han reste sig hastigt upp och vred rätt ena handleden och knackade på. "Olivia." Bad han oroligt.

Hon såg upp och hulkade sig och tog sg ut till hallen.
"Gabriel" pep hon och svalde.
"Du sårade mig. Men att du morrade att Sammy kom det är inte alls snällt. Du ska vara den bästa ledaren och dela glädjen. Du är bättre än att morra till Sammy. Han och Luna ska få barn!"

Han såg hennes tårar, såg att hon hade gråtit. Hörde att hon hade gråtit. Det var fruktansvärt att se sin älskling gråta. Hela hans hjärta verkade frysa till is. "Älskade." Viskade han och svalde. "Jag ber om ursäkt. Jag menade inte att såra dig." Sa han för att sedan svälja lite. "Sammy inkräktade..."Började han men tystnade. Det var helt fel sak att säga. "Jag överreagerade." Erkände han. "Snälla förlåt mig." Fortsatte han och såg på henne med orolig blick.

Hon låste upp och öppnade dörren.
"Du överagerade som bara den" sa hon och såg in i hans ögon.
2Du stressar din blivande hustru. Hur vågar du?" Hon hade slutat att gråta och försökte att le.
"Att Sammy går på området betyder att han hör hemma där precis som du. Luna med, Rose och alla andra."

Gabriel svalde hårt och pillade skamset med dörren. "Jag..."Började han men tystnade. Såg hennes försök till leende. Han köpte det inte. "Älskade." Viskade han och svalde. "Han inkräktade på dig." Viskade han som förklaring. "Jag menar, vargen i mig såg det så." Förtydligade han.

Hon såg på honom och suckade.
"Så du menar att han skulle göra mig illa? " Hon lade huvudet på sned och skakade på huvudet.
"Då är det nog bäst jag här här unnder dagen och åker till Mi redan ikväll. Du börjar bli för dramatisk och det är obehagligt.."

Han såg på henne och bet sig lite i läppen. Nej det var inte så han hade menat. "Sammy är betydligt mer balanserad än mig. Han hade ingen avsikt att skada dig. Och jag borde inte ha reagerat som jag gjorde." Sa han ärligt. " Jag vill inte skrämma dig älskling. Men kanske borde du vara hos Mi." Mumlade han sorgset.

Hon såg på honom och smekte hans kind.
"Låt mig baka klart först. Sen ta innevägen här. Jag blev så arg att jag låste ditt hus för att vara ensam." Hon såg på honom.
"Den dumma fullmånen gör min make till en elak varg." Hon kysste hans hand.
"Trots det älskar jag honom mer och mer för varje minut och vill inget hällre än att ha honom i mitt hjärta."

Han såg på henne med road blick. "Låste du ut mig från mitt eget hus?" Frågade han. Det var en rolig detalj. Inte för att det egentligen skulle kunna hålla honom ute men ändå. Han nickade sakta. "Den dumma dumma fullmånen." Instämde han och klev in över tröskeln på hennes hus. "Baka på." Log han och studerade henne med lycklig blick. "Du är helt fantastisk och perfekt." Viskade han. "Jag älskar dig med hela min själ." Viskade han.