prs yehet & kkaebsong

"Zihao.. förstår att du inte kommer ihåg oss. Att minnena är försvunna. Men vi var förlovade, vi är förlovade. Jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig." Viskar han och tar upp än en köttbit med ett magert leende på läpparna. "Yaosu, som var här nyss, är din storebror. Han har saknat dig jättemycket."

Zihao betraktade Joshua med tvekande ögon, innan han snappade åt sig den tredje köttbiten. Hur mycket mat hade den här människan egentligen? Snacka om att ha tur - att bokstavligen vara förlovad med en guldgruva av mat. Men någonstans djupt därinne kände tjugoåringen lycklig av andra skäl, som han däremot inte kunde beskriva då han inte hade någon aning om vad de egentligen betydde. Blicken gled återigen upp mot den andre, frågande. Gud, han var så sjukt lätt att övertala. Tänk om de började göra honom illa rätt som det var?

"Du måste vara väldigt hungrig huh.." Påpekar Joshua tyst och drar upp en påse med mat från sin väska, och lägger den framför Zihao. "Ät på.. du måste vara utsvulten, det kanske inte räcker, men kanske det kan få dig att må lite bättre." Med ett leende lämnar han en puss på Zihaos nos, och hans huvud.

När Zihao halvt om halvt attackerade maten som Joshua lagt ut framför honom, var den där lilla underliga känslan där igen och pillade. Tyckte han om människan som gav honom mat? Jo, jo det gjorde han nog. Det gick liksom inte riktigt att ta miste på, eller att ignorera för den delen.
”Zihao? Zihao?!” Tjugoåringen tittade skrämt upp från maten och grävde ner huvudet hos personen som tydligen var hans fästman. Läskiga tjut, usch. Sedan ryckte han till ännu en gång, den här gången av smärta, när någon slingrade armarna hårt omkring honom. Weimin.

Att Zihao vill gömma sig hos honom, får Joshua att känna sig lite bättre, men drar sig försiktigt ifrån när Weimin kramar om tjugoåringen.
"Inte för hårt.. det känns som att han ska gå i bitar." Viskar nittonåringen, ja fästmannen har verkligen gått ner i vikt.

”Men jag har inte sett honom på flera månader! Trodde att han var död”, snyftade Weimin och drog snyftandes händerna genom pälsen, som på något mirakulöst sätt förtfarande var väldigt mjuk. Tårarna nästan sprutade ur de mörka ögonen och han såg extremt glad och ledaen ut på samma gång, men..Zihao kunde inte för sitt liv komma på vem han var. Uppenbarligen någon som brydde sig väldigt mycket om tjugoåringen. Det sade dock inte jättemycket.

Det är klart Weimin vill krama om den äldre hårt, men det är inte direkt optimalt när Zihao är in ett sådant skick.
"Zihao.. din lillebror Weimin, men någon stans där inne kommer du ihåg honom." Mumlar han och kramar om sin fästman

Urk, Zihao orkade verkligen inte med deras tjatter även om han inte direkt hade någonting emot dem. Åtmsintone så länge de lät honom vara, eller snarare så länge de inte slog honom. Med vissa svårigheter kom tjugoåringen därmed upp på benen och ruskade av sig Weimin, som tydligen var hans yngre bror. Nej, all den här informationen som han troligen redan hade lagrad inom sig, fick honom att känna sig alldeles sprickfärdig. För att inte tala om den stackars baktassen som han knappt kunde stödja på. Dumt.

"Okej allihop, det är dags att gå in!" hör man McGonagall utropa där hon står vid trapporna och höjer armarna. Skolans väktare börjar poppa ner över marken, och Joshua tar snabbt upp den äldre i sin famn för att bära honom... det är då han kommer ihåg att han kan använda trollstaven, vilket gör så att han höjer den, och Zihao kan flyga i luften. "Så här sätt behöver du inte oroa dig om din tass.."

”Det där ser faktiskt riktigt lustigt ut”, påpekade Weimin som slingrat sig runt en av Yaosus armar.
”Äsch, låt honom vara. Tror inte att han tycker att det är det minsta lustigt”, muttrade den äldre och blickade upp mot sin yngre bror. Det där var faktiskt mycket riktigt, då Zihao inte alls fann situationen vidare lusigt. Visst, han slapp ha ont när han gick och kunde ändå ta sig framåt - eller snarare föras framåt - men ändå. Folk stirrade och tjugoåringen uppskattade inte det för fem öre.