De utvalda

"Jag lever och jag kommer inte dö i första taget! Jag ska äta sen!" fräste Ethan tillbaka. "Jag har arbete att göra först!". Han reste sig upp. "Tvinga mig inte bära dig in igen" varnade han.

"Du kan äta nu och jobba sedan ger du mig något att göra så minskar det din arbetsbörda." morrade Eletha argt och tog sig upp på fötter för att backa undan från honom. Hon bleknade vid den snabba rörelsen och tog tag i stolskanten, "Du skulle bara våga bära mig." sa hon med hot i rösten, ho hade sin styrka.

"Åh, jag vågar nog" sa Ethan olycksbådande. Han var snabbt framme med henne och hade lyft upp henne i famnen och tog sig mot sovrummet.

"Släpp mig." skrek Eletha med en röst av panik och skräck. Hennes ögon blev svarta och hon forslades tillbaka i minerna de år utan Ethan. För henne var det inte längre Ethan utan en av de alla män. Hon vrider undan armarna som håller fast henne så hon faller ner på golvet. Det smärtar till i svanskotan men hon hasar snabbt bakåt och in i ett hörn för att komma undan.

Ethan svor till då det blixtrade till av smärta då hon vred undan hans armar. Han släppte henne genast och det tog en stund innan han gjorde något. Han satte sig på knä framför honom.
"Eletha" sa han med ansträngd röst då han fortfarnade var lite arg. "Förlåt mig, jag skulle aldrig göra illa dig, jag vill bara att du ska vila...".

Eletha bara kröp ihop tydligt rädd och i hennes ögon fanns inga tecken på igenkänning bara ren och skär skräck. Hon var farlig med ren och skär råstyrka kunde hon göra vem som helst illa och nu verkade hon inte ens känna igen Ethan.

Ethans ilska försvann snabbt nu. Han kom lite närmare och försökte lägga armarna om henne. "Eletha...Förlåt..." mumlade han och försökte kyssa henne för att lugna henne.

Eletha stelnade till vid beröringen, hon tog tag i armarna vred om och knuffade undan honom.
"Rör mig inte, jag vill inte, gör mig inte illa, förlåt." rösten som först var arg blev mer och mer ynklig och åter kröp hon hop till en boll i hörnet som verkade vara hennes ända trygga plats.

Ethan kved ovilligt till då hon vred om hans armar igen och han tumlade bakåt. "Jag ska inte göra dig illl". Han kom nära igen trots behandlingen han fått sist. "Om du bara lugnar dig så ska allt bli bra": Han försökte lägga sin ena arm om hennes midja för att lyfta upp henne.

"Rör mig inte!" hennes röst var skarp och hårt knuffade hon honom in i väggen. Ögonen var fortfarande svarta, fulla med skräck och inget som kunde kallas Eletha. Hon tog sig ut i korridoren, nu fanns en enda sakför henne, att fly.