Sorgens tider [SV]

Tack allihopa ♥ Förlåt att det tagit tid, men läxorna gör inte sig själva, oturligt nog..
__________________________________
Kapitel 65 - Percy Weasley

Efter många månader av saknad efter George fick jag äntligen det besked jag längtat till. Att han skulle komma hem. Eller nu var det för att det snart var jul. Utanför fönstret snöade det. Stora vita snöflingor föll tungt ner och attackerade marken. Snart, snart skulle jag få se ettöringen. Han skulle snart, snart komma hem, förhoppningsvis för att stanna kvar här. Men enligt hans brev hade han jättekul, och enligt Charlies del utav breven verkade det inte som om han tänkte så värst mycket på sin tvillingbror. Vilket var bra, men tänk om han föll i samma sorgsna dvala igen? Det fick inte hända. Jag hade kämpat och slitit för att hålla mig utanför den sorgsna ramen av mitt liv, men jag skulle säkert tappa kontrollen om jag fick se George inta samma position i humöret som han var tidigare.
För att hedra Fred, hade jag nästan varje dag gått till hans grav och beskrivit dagen, hur jag kände över hans död, hur jag kände över att George stuckit till Rumänien med Charlie. Ibland kunde jag nästan höra honom svara mig, att jag behövde fortsätta va stark och hålla ut, för att George skulle komma tillbaka och stanna här. Det hade givit mig hopp om att det faktiskt var så.
Just nu, i detta ögonblicket, hade jag förflyttat mig ifrån jobbet till Kråkboet. Jag hade tagit initiativet till att börja jobba igen, så nu hade jag samma position som tidigare, men trivdes mycket bättre. Kingsley visste väl vad han gjorde, och behövde knappt fråga mig vad som skulle vara lämpligast för tillfället, som Cornelius Oswald Fudge, min förra chef, hade gjort.
"Hej Percy" hälsade Harry på mig. Jag nickade bara. Brydde mig inte om honom. Han var bara den där lille extra jobbiga pojken, som säkert var den största, och mest kända trollkarlen i denna tid. Många hade älskat att få känna honom, att till och med få bo i samma hus som honom. Men för mig, var detta en mardröm. Han var ett vandrande bevis på vad som hade inträffat. Ett bevis på att Du-vet-vem faktiskt existerat och att Fred faktiskt hade dött. Harry och Dumbledore var orsaken till varför kriget inträffade, och orsaken till varför Fred dog. Dumbledore hade kunnat leta efter horrokruxerna innan han dog, han hade kunnat göra så mycket mer men hade dumt nog förlitat sig på ett enda problembarn, som dragit in två andra helt oskyldiga i det.
"Varför pratar du inte med mig?" beodrade Harry att veta. Jag bara blängde surt på honom. Kunde han aldrig fatta? Trots att han och Ginny var ett par hade han inte all världens rätt att beodra mig att berätta saker om mig själv. Det var ju absolut inget han fattade ändå, såklart. Han hade ju inga fler att förlora. Trots hans ord på att Fred var som en bror för honom, trodde jag honom inte.
"Snälla Percy" bad han som om han var ett litet oskyldigt barn.
"Tack för att du förstör det enda lilla jag kan vara glad över" skrek jag uppgivet. Varför, varför var han en sådan himla glädjedödare?

Har sträckläst Sjukt bra

Tårarna rinner ner för kinderna, så bra skrivet.
Mer när du har tid/orkar. ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer
*gråter* jättebra ff!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Skriv mer när du orkar ♥

hoppsan, har jag missat något när blev Percy arg på Harry?

nej då, du har inte missat något, det är bara något han får in i hjärnan nu

Naww!!! ♥
Gúd var bra!