Lunas Förälskelse [SV]

Jaaa! Längtar till imorn!!

meer

Meeeeer! Längtar tills i morgon!! =D♥

Mer =)

Äger, skriv meeeer!!!!!!!

jag mer LÄNGTAR !!!

skriv jag vill fortsätta läsa

Mer!

Nu kommer mer! ♥


________________________________________________



Kapitel 42


Luna gick in och kollade runt omkring sig. Hon gillade rummet och sakerna.
- Hejsan Miss Lovegood, hörde hon bakom sig. Luna hoppade till och såg att Dumbledore stod där.
- Åh, hej, började Luna. Hon fortsatte:
- Jo, ni trodde ju att det kunde vara Jane som skadade mej den kvällen. Men det var det inte, jag vet det. Det var... Pansy. Jane såg det.
- Hur kan ni vara så säker på att Jane inte ljuger, frågade Dumbledore lite misstänksamt.
- Jane sa det, och en annan har också sagt det, man jag tror inte att jag kan säga vem. Men jag litar på den här personen, sa Luna. Hon ville inte blanda in Draco i något mer, speciellt när hon hade bestämt sig för att glömma honom, hur svårt det än skulle bli.
- Jasså, sa Dumbledore fundersamt. Tiden där inne kändes som en evighet. Det var tyst ett långt tag tills Dumbledore tillslut sa:
- Du borde nog gå och lägga dej nu, det börjar bli sent.
- Javisst Professorn, sa Luna till svar.
Luna gick igenom korridorer och förbi sjukan. En del av henne ville gå in till Draco och bara krama om honom, men eftersom att en annan del av henne aldrig ville se honom igen gick hon bara förbi. Hon såg Pansy gå mot henne.
- Ha, det funkar ju alltid att vara blödig mot Draco, han förlåter mej alltid då, sa hon med samma kaxiga röst som tidigare.
- Jaha och, flög det ur Luna.
- Och ni är inte tillsammans längre, för han gillar mej, sa Pansy elakt.
Luna tittade ner och började hyperventilera. Hon gick snabbt där i från. Hon gick tillbaka till sjukan och bort till Draco. Han låg och sov just nu, men Luna skakade till honom så han vakande.
- Va? Vem är det?, sa Draco högt och kollade yrvaket omkring sig.
- Så, det var därför du gjorde slut med mej, för Pansy, sa Luna bestämt.
- Va? Nej, va har du fått det ifrån, sa Draco när han fick tillbaka medvetandet efter den snabba väckningen.
- Hon säger ju det, sa Luna darrigt. Hon brast ut i gråt i knät på Draco och han såg otroligt förvånad ut. Han smekte henne i håret och försökte trösta henne, men det gick inte så bra.
- J-jag orkar inte mer Draco, snyftade Luna i hans knä.
- Förlåt Luna, jag vill verkligen inte göra dej ledsen, mumlade Draco.
När Luna vaknade låg hon i sin säng, hade hon drömt alltihop. Nej, det var verkligen inte möjligt. Hon tittade omkring sig och på sängbordet låg ett litet brev...

awwh! ;o