prs yehet & kkaebsong

När kontakten bryts känner han hur värmen långsamt försvinner från kroppen. Blicken vilar på den äldre i tystnad, innan Joshua sträcker på sig och faller ner i sängen bredvid honom. Ögonen vilar på taket, drar försiktigt bort sin skjorta innan han drar täcket över sig.
"Det är dina också, kan jag påpeka," säger Joshua med svag röst.

”Jo, men dina tänder är inte missbildade och sylvassa”, tydliggjorde Zihao och gjorde den grimas. ”Jag ska köpa en fil och slipa ner dem”, sade han sedan bistert och sneglade mot Joshua. Han kröp in under täcket, där han sedan låg och fortsatte betrakta den andre med trötta ögon. Som i trans, slängde han en arm om sextonåringen och grävde ner ansiktet i hans axel med en suck.

Försiktigt börjar Joshua pilla med den andres lockar, känner sig så frånvarande vilket aldrig hänt i den andres sällskap. Blicken stirrar upp i taket, funderar över hur mycket kalorier den halvan av mackan han ätit dagen innan haft. Vad juicen och teet innehållit. Det är som att han varit blind för sina tankar ett tag, och nu kommer de ner kraschandes. Hur mår hans ensamma mor? Hur är det Samuel tänker? Hur ska han orka med pluggandet? Antagligen är det bara hjärnan som är alldeles för trött och sömnig, och det är därför han tänker negativt. Men just nu känns det helt enkelt som att han inte kommer kunna resa på sig. Som att en dementor kommit och sugigt livet ur honom, vilket han vet inte har hänt.
"Du behöver inte göra det för min del.. Men det kanske skulle vara mer avslappnande?"svarar Joshua efter en stunds tystnad. Han vill klänga sig fast i Zihao, då tankarna blivit alldeles för mycket för hans hjärna.

Den äldre skrattade till och tystnade sedan, betraktar Joshua med en undrande blick. Han såg så otroligt frånvarande ut, ögonen komplett blanka och stirriga. Men vad han kunde se studerade dem inte något särkilt. Zihao flyttade sig ännu närmare sextonåringen, placerade sitt ansikte precis in till den andres.
”Avslappnande vet jag inte direkt, det kommer troligen bara göra ont”, sade han och granskade ansiktet han blivit så förälskad i. ”Vad tänker du på?” Frågade han sedan tyst och strök en hand utmed Joshuas kind.
För tillfället hade Zihao inte direkt så många tankar i skallen, då de kom och gick lite som de själva behagade. Men han visste precis hur det var när de blev för många, på gränsen till överväldigande.

Det är inte förrän sextonåringen känner hur den äldre flyttar närmre som han avbryter sin ögonkontakt med taket. Joshua möter den andres ögon, har nästan lust att gråta men hindrar sig själv.
"Kanske när du väl gör det, tror det kanske underlättar en hel del efter det är klart," viskar han tyst och sluter ögonen en kort stund, innan han öppnar dem igen med frågan brinnande i hjärnan. "Jag vet inte.. allt och ingenting," svarar han, ryser till av Zihaos hand mot sin kind, innan han kramar om den med sin egna. "Jag tror jag börjar komma in i negativa tankegångar allt mer igen. Men det går väl bort antar jag."

Negativa tankegångar var ju aldrig speciellt hälsosamma, vilket Zihao, trots sin trångsynthet, insåg. Han drog sextonåringens hand mot sin bröstkorg, över hjärtat.
”När min hjärna blir överfull brukar jag finna det lugnande att ägna tankarna pt någonting annat”, började han med ögonen fästa på deras händer. ”Det låter kanske klyschigt, men det funkar”, fortsatte han och slöt ögonen. ”Bara känn mina hjärtslag och släpp alla dåliga tankar, dem kan vi ta itu med imorgon.” Att helt och hållet släppa alla tankar, hur svårt det än var, brukade alltid hjälpa honom personligen att reda ut oröran i huvudet. Sedan kunde han ta tag i varje tanke var och för sig, vilket var betydligt lättare än att bli alldeles överväldigad.

Tankarna skingrar sig när handen känner den äldres hjärtslag. Säkerligen brukar Joshua göra sig illa när tankarna blir överväldigade, men det här kanske är bättre. Försiktigt flyttar han på sin hand och lutar sitt huvud mot Zihaos bröstkorg med örat vid hjärtat. Med slutna ögon lyssnar han på den äldres slag med ett svagt litet leende.
"Du har rätt," viskar sextonåringen.

Med Joshuas huvud på bröstkorgen, kände Zihao hur tröttheten sköljde över honom. Nu när lugnet spridit sig genom kroppen fann han sig själv kämpa med att hålla ögonlocken öppna.
”Ja, jag är ju så gammal och vis, det är väl självklart att jag har rätt”, mumlade han och misslyckades med att kväva en gäspning. ”Om du ursäktar mig så kommer jag nog att somna nu...” sade han sedan. Och därefter gjorde han precis det - somnade.

"Hmh... du är faktiskt bara ett år äldre än mig," påpekar Joshua och skakar lätt på huvudet. Han känner hur den äldre börjar slappna av mer. "Sov gott," viskar sextonåringen och sluter sina egna ögon. Dock varar inte den tysta stunden särskilt snabbt, då Julian och Jordan kommer inskuttandes i sovsalen uppslukade i en konversation. Joshua hyscher dem snabbt, vilket leder till att de lägger mer uppmärksamhet på de två personerna i sängen. "Han sover, var tysta," viskar Joshua, hoppas innerligt att Zihao inte vaknar. Jordan går för att göra sig i ordning, medan Julian granskar dem i tystnad innan han följer efter.

Även om Zihao inte vaknade helt, kunde han fortfarande uppfatta röster någonstans långt, långt borta. Med en suck slingrade han sig ännu mer runt Joshua och lade sig nöjt till rätta. Det var lite som om han var i någon slags limbo mellan att sova och vara vaken. Han kunde med nöd och näppe höra allting som pågick i omgivningen. Däremot kunde hjärnan inte ritkigt bearbeta någonting ordentligt, vilket resulterade i en sömndrucken förvirring.