Rollspelare & Wolfy prs

Ryan svor till, han hade inte alls tänkt igenom något utan hade gjort allt i ren impuls. Han kollade på Leah och höll pistolen mot George.
"Jag vet vart din familj bor. Jag kommer åka raka vägen dit och låta dig plocka upp delar av deras hjärnor. Du vet verkligen inte vem jag är om du skjuter eller håller kvar henne. Jag kommer göra hela ditt liv till ett helvete, dina barn kommer inte vakna upp till morgondagen. Jag kanske låter din fru leva, kanske inte. Hon ska däremot se barnen dö och veta att allt är på grund av dig." sade Ryan lågt, allt var bara skitsnack men det behövde inte någon veta. Han var egentligen den minst farliga av alla då det enda han skötte var att kolla upp alla människor som kunde vara potentiella hot mot grabbarna, vilket var anledningen till att han visste så mycket om mannen bakom Leah. "Valet är ditt, George. Ska onödigt många dö eller släpper du henne?"

Mannen, George, grymtade till och sneglade för ett ögonblick ner på Leah. Han skulle inte för allt i världen riskera sin familj utan döda vem det än var som hotade deras säkerhet, men just nu hade han ett övertag. Tjejen betydde någonting eftersom killen inte annars skulle stå kvar där och uppmana honom om att släppa henne.
”Jag säger det en gång till. Backa och kör härifrån, jag skjuter henne annars.”

Ryan skrattade lågt och nickade lite. Han sköt däcket på bilen och såg på mannen.
"Jag tänker inte upprepa mig. Släpp henne eller be till Gud att du pussade din familj godnatt innan." sade han seriöst, visste ju att Jason skulle spåra totalt om mannen tog Leah. Då fanns det ingen återvändo för någon som kände George eller George själv.

Mannen spottade ursinnigt i marken, la märke till en tom glasflaska som han eftertänksamt plockade upp. Han kastade in den i väggen och plockade sedan upp en stor, tjock glasskärva från marken som han utan att tveka pressade in i flickans högra lår.
"Du är mycket dummare än jag trodde," flinade han utan att finna situationen särskilt underhållande egentligen. Han fyrade av några skott innan han skyndade sig iväg för att ta skydd. Han hukade sig bakom bilen och spanade sedan efter var idioten rörde sig någonstans.

Ryan svor lågt och och följde honom med blicken innan han tog löpet mot Leah. Han höll om henne och svor några gånger till, det blev enklare att tänka när han fått ur sig svordomarna.
"Vi klarar det här, Leah." mumlade han och höll om henne. Han såg sig omkring efter George och svalde hårt. Han blev otroligt tacksam över att han hade släppt Leah, visst var hon skadad men hon var iallafall inte gisslan vilket Ryan tyckte var en viss förbättring.

"Jag hoppas du, din fårskalle till ledare, ser det här som en varning," ropade George och siktade med pistolen mot dem båda från sitt gömställe, "nästa gång är jag inte så barmhärtig." Leah höll händerna mot låret för att stoppa blodflödet. Hon borde ha varit försiktigare, eller åtminstone haft någonting på sig som hon kunnat försvara sig med. Eller kanske göra situationen värre med.

Ryan svor lågt då han inte hade ett bälte på sig. Han tog av sig sin tröja och tog glasskivan för att riva bort en ärm. Han knöt sedan tyget runt såret och nickade nöjt med sitt lilla verk. Han totalsket i George, visste att han skulle få tio gånger tillbaka.
"Tror du att du kan röra dig?" undrade han och smekte Leahs kind, fattade inte hur hon kunde hålla sig så lugn.

Hon följde Ryans rörelser med blicken då han knöt en tygbit runt såret, hoppades på att det skulle stoppa blodflödet för en stund. Sedan försökte hon ta sig upp men smärtan i låret blev för mycket vilket resulterade i att hon sjönk ner på marken igen. Där satt hon en stund, med tårarna rinnande längs kinderna likt ett vattenfall, innan hon gjorde ett nytt försök att resa sig upp. Smärtan var lika kraftig nu också men bort härifrån behövde de ju komma. Och hon skulle nog klara sig fram till bilen genom att bara hoppa på ett ben.

Ryan ställde sig försiktigt upp när hon verkade stå något stadigare. Han la ner pistolen och lyfte enkelt upp henne då hon var väldigt lätt. Han började sedan att jogga mot Jessicas bil. Han såg sig över axeln hela tiden och hade världens paranoia under den korta sträckan som de färdades vid.

Hela hon var nog i chock med tanke på att hon inte än reagerat på ett kraftigare sätt än att tyst gråta. Hennes hjärna hade inte lyckats bearbeta det som hänt än.
"Jason?" fick hon frågande ur sig, ville veta hur det var med honom och om någonting hade hänt.